I kväll är Mellon en enda lång kamp

Nu börjar uppförsbacken. Jan Andersson kämpar för att ta sig igenom Melodifestivalens tredje deltävling.

ANNONS
|

Ännu en lördag. Ännu en deltävling. Ännu en berg-och-dalbana utan några toppar. Bara dalar. Jag kan inte bestämma mig för hur det känns. Vad jag tycker om det. Om det är bra eller dåligt?

Å ena sidan: efter i kväll är det bara en riktig deltävling kvar. Å andra sidan: vi har hela den här kvällen framför oss, och nästa veckas deltävling i Skellefteå, och Andra chansen i Linköping, och till slut finalen i Friends. Vi har alltså, inför i kväll, kommit en tredjedel på vägen. Och just i kväll mina vänner blir det uppförsbacke hela vägen. Det blir tufft. Det blir ett träningspass på Ullevi. I dis.

ANNONS

Först ut ärRobin Bengtsson. En trevlig prick från Svenljunga och, nej, inte så mycket mer. Robin känns extremt obekväm på scen, missar ofta i de små detaljerna och verkar precis som vi andra undra varför han går på ett rullband. Vart är han på väg? Vad ska han göra där? Måste vi följa med ..?

Det är sällan man ser en artist så helt utan star quality, till och med här i Melodifestivalen. Robin Bengtsson verkar helt enkelt längta hem. Jag hoppas att ingen har tvingat hit honom.

Med Krista Siegfrids är det precis tvärtom. Förra året kraschlandade hon med gammelschlagern Faller men är ändå tillbaka som ett galet yrväder på scen, trots att det lär sluta lika illa för kvällens bidrag Snurra min jord, som för övrigt bjuder på deltävlingens mest bisarra temakrock.

Krista sjunger denskapligt laddade texten”Jag är rädd för att du lämnar mej, ångesten tar över mej, och ja jag vet att jag är svår att leva med, leva med, leva med ...”samtidigt som hon suger fast varenda kamera med blicken, headbangar vilt och vuxendansar.

Resten av bidragen radar upp sig mellan Robin och Krista, de båda ytterligheterna på Myers-Briggs extrovertskala. Förutom 87-årige Owe Thörnqvist som mest tävlar mot sig själv och med ålderns rätt glider fram i en helt egen fil.

ANNONS

Ja, ni har förstått det nu, efter två mediokra kvällar i Göteborg och Malmö bjuder Växjö på Mellosäsongens verkliga bottennapp. Men här verkar de glada ändå.

Den stolta schlagerstadeni södra Smålands inland har tagit varje tillfälle i akt att berätta att det var här som Loreen inledde sin marsch mot Sveriges triumfartade Eurovisionseger i Baku 2012, och att Växjö minsann var första staden som Melodifestivalen besökte efter att Christer Björkman tio år tidigare sjösatt sin idé om en evighetslång, ambulerande schlagertävling.

Så grattis, Växjö. Som tack för hjälpen får ni behålla Krista Siegfrids. Och Robin Bengtsson.

ANNONS