Småstad. Om metropolernas motsats
Jag är född på landet i byn Fröslida, tre mil norr om Halmstad. En riktig håla (som för övrigt alltid har gett lustigkurrar en orsak att skämta).
När jag gick på mellanstadiet var det stort att sitta med kompisarna på pizzerian i Torup en fredagskväll. Några år senare blev Torup en håla och istället var "det hetaste" att åka in till stan = Halmstad. Äta på McDonalds, handla en cd på Skivlagret och kanske gå på bio. Möjligheterna var oändliga. Nästan.
Jag skulle vilja hävda att Halmstad nästan är synonymt med ordet småstad. Vilket, så klart, är min högst personliga åsikt.
Ett tecken på det är det så härligt smaskiga småstadsskvallret. Snacket om grannarna i radhuslängan, "måste de klippa gräset klockan nio en lördagmorgon?", eller ryktet om den före detta klasskamraten, "är det sant att han har gift sig med en rik amerikanska?", går liksom inte att komma ifrån.
En annan klassiker är småstadens egen catwalk: promenadstråket längs med uteserveringarna. Juryns bedömningar faller stenhårt... Där gäller det att hålla in magen och se till att man har bytt ut förra årets sommarjacka.
Om man mot förmodan skulle råka ha på sig den där hopplöst ohippa jackan ändå är risken stor att man springer på någon man känner: "Nej men en sån hade jag också förra året, vad lustigt!"
Småstadssamtal som i nästa konversation blixtsnabbt kan förvandlas till det ovan nämnda skvallret. Det gäller således att se upp.
I Fröslida är det dock aldrig någon som bryr sig om vare sig min jacka eller om pappa klipper gräset klockan nio en lördag.
Så är det i en riktig håla and I like it.
PS. I Svenska akademiens ordlista finns förutom ordet småstadsskvaller även småstadshåla och småstadsidyll. Orden ringar in åsikternas ytterpoler finfint och ger mig helt olika bilder på näthinnan. Hur ser dina bilder ut?
