Filmrecension: Shapeshifters

"Shapeshifters" tar avstamp i Kärrtorp i Stockholm 2013 och den stora manifestationen mot rasism som ägde rum där. Filmaren Sophie Vukovic, som studerar på Kungliga Konsthögskolan, tar sig an ett superaktuellt ämne med en berättarröst på tre olika språk och bilder som ibland är i fokus och ibland inte, som för att understryka grundpremissen för sitt utforskande: "Vem blir du om du inte har en fast punkt att starta ifrån?"

Tack vare pappans jobb lämnade hon och familjen det forna Jugoslavien innan kriget bröt ut och bodde i Australien och Kina innan de hamnade i Sverige. Några av filmens mest brännande scener är i samtal med pappan, som sorgset ser på sin dotters längtan till det gamla landet som en provokation. "Jag lämnade ju för att du skulle slippa", säger han och suckar.

Mellanförskap brukar det kallas när en person är född i ett land men växer upp i ett annat, men inte känner sig hemma, eller insläppt, i något av länderna eller deras kulturer. Ordet signalerar tomhet, och kan frammana en inre bild av en person som famlar någonstans mitt emellan två stabilare positioner. Men måste det där utrymmet vara tomt? Sophie Vukovic vill inte gå med på det utan försöker erövra utrymmet och ifrågasätta begrepp som rötter, att tillhöra en kultur, en nation.

I Kärrtorp ser filmens berättarjag en gammal vän, vilket triggar minnen av hur de en gång varit så nära och varandras trygghet i det där mellanrummet. Den tråden plockas upp i en associativ, drömsk iscensättning, där flickor med olika ursprung samlas i en vinterblek svensk skog och till slut lägger sig som i en mjuk hög.

I en film som stundtals känns lite väl konstskolespretig och utan någon tydlig riktning landar just de där scenerna väldigt fint och budskapet känns också hoppfullt: Det är många i dag, som befinner sig i det där upplevda mellanrummet. Och i stället för att tvinga sig in i gamla strukturer går det kanske att hitta något nytt, som inte blir destruktivt och tomt utan rikt och tryggt.

Miranda Sigander

TT-TT Spektra