Filmrecension: Den of thieves

Själva rånet, eller "heisten" som man säger på filmspråk, är det egentligen inget fel på. Den är inte superoriginell men placerar sig fint i en hejdlöst publikfriande tradition där man automatiskt börjar heja på skurkarna (och gärna blundar för ologiska moment) eftersom deras snillrika plan är så spännande att man bara måste beundra fräckheten.

Även i "Den of thieves" hejar man reservationslöst på tjuvarna men det beror främst på att poliserna är så fruktansvärt tråkiga. Big Nick (Gerard Butler) är ledare för ett gäng cowboypoliser, som mest verkar gå till polisstationen när de behöver pausa lite i sitt drickande och bakisäta munkar.

Big Nick hånar en FBI-kollega som är vegan, vänstrar med en strippa (de flesta kvinnor som förekommer i filmen är för övrigt prostituerade) och fnyser åt "pappersarbete", polisiära regler och grundläggande hygien.

Butler spelar alltså den största klichén som finns inom polisfilmen och det är ett stort problem att hans vrak till polis är så tröttsam. Han personifierar verkligen "manligheten i kris" och är en sådan endimensionell psykopat att man blir förvånad över att hans fru har väntat så här länge med att lämna honom.

Rånarligans ledare Merrimen (Pablo Schreiber) ställs mot Big Nick på ett sätt som (skrattretande nog) förmodligen ska påminna om Pacino och De Niros duster i "Heat".

Det är svårt att bry sig om vem som i slutändan vinner den blodkrävande fajten men det är åtminstone lite tillfredsställande att konstatera att många (inte alla) konstiga frågetecken som dykt upp filmen igenom till slut rätas ut.

"Den of thieves" hade med en hårdare klippning (minst 45 minuter med Butler hade kunnat kapas) och en rollsättning med ett par kvinnor i vettiga roller kunnat bli en helt ok rånthriller. I sitt nuvarande skick känns den mest som en extremt omodern, klumpig och långdragen uppvisning i manligt beteende av sämsta sort.

Miranda Sigander

TT-TT Spektra