Det är nu det börjar

ANNONS
|

Festivalsuget folk i kängor, sneakers, högklackat kliver i snöglopp, följer den röda mattan uppför trappan och in i biografen Draken. Där presenterar Nina Zanjani kulturministern, som i vanlig ordning håller ett brandtal om svensk film utan att kunna visa särskilt imponerande finansiella muskler. Mai Zetterling-stipendiet delas ut i den konstnärliga filmens namn. I år, roligt nog, till en hängiven och begåvad dokumentärfilmare från Göteborg.

Kvällen ser samtidigt ut att bli jäktig, på gränsen till övermäktig, med den kanske värsta programkrocken i festivalens historia: öppningsceremonin på Draken avslutas och bransch- och publikfesten tar sin början på Lindholmen. Samtidigt kliver Frank Strobel upp på pulten i Scandinavium och lyfter taktpinnen för att dra igång Göteborgssymfonikerna till stumfilmsklassikern Metropolis.

ANNONS

Måste allt detta verkligen ske samma kväll? Gottfried Huppertz versus Gnučči, likvärdigt suveräna. För mig är prioriteringen i och för sig självklar. I flera dagar har jag nästan svimmat av längtan efter att få se den ocensurerade versionen av Metropolis, med trettio minuter extramaterial som av politiska skäl klipptes bort 1927. Visningen ackompanjeras av Huppertz originalpartitur, framfört live av en av världens främsta orkestrar, vilket inte gör saken sämre.

Stilbildande tyske expressionisten Fritz Lang har förtur. Hemma i vardagsrummet hänger en bleknad, illa medfaren Metropolis-affisch inköpt på MoMA i New York för femton år sedan.

Att tjugotalet var en vital tid framgår också av Oscars-snackisen The Danish Girl som i morgon kväll har galapremiär på Stora teatern.

Och senare i vår, i mars, gästar Bob Hund samma teater där de repriserar sin bejublade stumfilmskonsert till Dziga Vertovs klassiker Mannen med filmkameran. Gruppen har komponerat ny musik till den överraskande moderna filmen från 1929 där vardagslivet i Odessa med flera sovjetiska städer skildras.

Festivalen bjuder annars på ett brett spektra från spektakel till cineast-godis i år: från hundbio (varning för blöt päls-lukt på Capitol!) och löjligt programsläpp i skyltfönstret på ett större varuhus till konstfilmsikonen Chantal Akermans avskedsfilm No home movie och Thom Andersens dokumentär The Thoughts That Once We Had – om filosofen Deleuze och hans tankar om filmkonst.

ANNONS

Under invigningen, redan innan öppningsfilmen Yarden, kan vi se höggravida mammor snorta ordet ”moderskap” som vitt pulver i Joanna Rytels skönt utmanande filmfantasi Moms on Fire.

Jag säger som Bob Hund: Det är nu det börjar.

ANNONS