På programmet stod ett nytt stycke av John Cage med den lite kryptiska titeln 4’33’’. Tudor satte sig vid pianot, öppnade locket, stängde locket och – gjorde ingenting. Efter 4 minuter och 33 sekunder reste han sig och bugade för de förbluffade ”åhörarna”. Verket var slut. Men inte dess verkan.
Var John Cage en stor tonsättare? Skrev han bra musik? För att ens försöka att svara på de frågorna hamnar man ofrånkomligen i en diskussion om vad musik egentligen är och vad vi menar med bra och dåligt. Och det är förstås en del av poängen. Själv sammanfattade Cage vitsigt sin filosofi med orden: ”Get out of whatever cage you happen to be in.” Ändå var han ingen provokatör. Hans syfte var inte att reta och skapa sensation.
Att resultatet sedan kunde uppfattas som provokativt är en annan sak och säkert ofrånkomligt när man som Cage ständigt sökte nya vägar och ifrågasatte gamla uppfattningar och värderingar.
Om John Cage och ”the Cage Age” har Torsten Ekbom skrivit en diger volym: ”En trädgård av ljud”. Ämnet passar Ekbom perfekt. Han deltog själv i det konstexperimentella 1960-talet, han rör sig hemtamt inom modernismens olika yttringar och han kan skriva begripligt utan att förenkla. Boken är mer tematisk än kronologisk, mer en svit essäer än en genomkomponerad helhet. Men det är helt i Cages anda, och de upprepningar som blir följden är inte störande. Det är också tonsättarens konstnärliga gärning och inte hans privatliv som står i centrum.
För Cage handlade det om att skapa nytt och att kasta loss från hela den västerländska traditionen med den skapande individen i centrum. Han tog djupa intryck av zenbuddhismen, lät slumpen styra komponerandet och drömde om det helt oförutsägbara och opersonliga stycket.
Ekbom betonar starkt brottet mot den västerländska och främst europeiska traditionen, men samtidigt kan han ju inte komma ifrån att viljan att ständigt skapa nytt är en viktig del av just denna tradition. Ska jag ha någon invändning mot denna infallsrika bok är det också bristen på kritisk distans som lite enkelt förvandlar Cage till en ofelbar hjälte i kamp mot idel inskränkta och reaktionära motståndare. Men den kritiken väger ändå lätt. Viktigare är glädjen över att ha fått en rejäl volym som inte bara ger en gedigen översikt över Cages gärning utan också gör den begriplig i sin tid. Man kan tycka vad man vill om John Cages stora och varierade produktion och om hans tankar. Men det går inte att komma förbi honom. Han är ofrånkomlig. Och Ekbom visar varför.
Torsten Ekbom:
En trädgård av ljud. En bok om John Cage och The Cage Age (Bonniers)
