Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Maria Sveland har givit ut "Bitterfittan 2".
Maria Sveland har givit ut "Bitterfittan 2".

Svelands styrka är diskussionen

När Bitterfittan 2 inleds är Sara en medelålders nyskild flerbarnsmamma.

Då Maria Svelands debutroman ”Bitterfittan” kom ut 2007 skapade den genast diskussioner. Berättelsen om den unga småbarnsmamman Sara som drar till Teneriffa på egen hand för att få en paus från man och barn provocerade vissa, medan andra instämde i kritiken av kärnfamilj och äktenskap som romanen kretsar kring.

Romanen slutade ändå hoppfullt i en känsla av att det fanns något värt att rädda i en relation som knakat i fogarna.

Men det var då det. När Bitterfittan 2 inleds är Sara en medelålders nyskild flerbarnsmamma, som växlar varannanveckalivet med barnen med umgänget med väninnorna och tillfälliga relationer med män. Och hon funderar fortfarande över hur det kommer sig att kvinnors liv i så stor utsträckning styrs av mäns och barns behov och önskemål i första hand.

Precis som i förra boken tycker sig Sara se en ständigt pågående konspiration mot kvinnorna där normen och samhället formats för att begränsa deras eget utrymme.
Ett bärande tema är berättelsen om skilsmässan och hur den per automatik beskrivs som ett misslyckande. Sara tycker nämligen inte att hennes skilsmässa är ett misslyckande. Tvärtom. Hon ser i stället hur växelverkan mellan familjelivet med barnen och egentiden utan dem gör henne till en bättre människa.

Men en sådan berättelse är omgivningen sällan intresserad av. En skilsmässa måste vara ett misslyckande, annars finns det ingen poäng i att år efter år hålla fast vid en relation som går på tomgång. Att hålla ihop för barnens skull är inte heller ett argument som Sara köper. Tvärtom visar sig barnen vara de som tar skilsmässan med störst ro.

Och vem behöver ens män att hänga upp livet på när en har en uppsjö av lojala kvinnliga vänner att umgås med? När relationen till väninnorna får ta plats upptäcker Sara en hel värld av kvinnosolidaritet.

Precis som i första boken om Sara blandas hennes egna erfarenheter med observationer och fakta och bitvis känns det faktiskt mer som att läsa en fackbok än ett skönlitterärt verk. Gestaltningen är sparsam och handlingen är mer en ram än det som driver texten framåt.

Men det funkar och sätter igång egna tankar hos läsaren, vare sig man håller med eller inte. För det är där Maria Svelands styrka ligger, att föra en diskussion med läsaren.
Har det då hänt något på jämställdhetsfronten under de tio år som gått sen den första Bitterfittan kom ut? Nej, inte enligt Sara. Hon ser sig omkring och noterar samma deprimerande strukturer.

Men det är inte en anledning att ge upp. Sara erkänner att hon återigen blivit bitter, men hon ser ändå en ljusning. Förändring pågår och allt är fortfarande möjligt.
 

MEST LÄST