Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
161102-linnullmannkultur-358840_se.hp_1.jpg

"Författare balanserar alltid på gränsen mellan eget liv och skapande", säger Linn Ullmann om att använda självbiografiskt material som hon har gjort i nya romanen "De oroliga". Bild: Jonas Ekströmer, TT

Linn Ullmann om en orolig barndom

I omvärldens ögon var mamman musa och pappan mästare. Men i den självbiografiska romanen ”De oroliga” ruckar Linn Ullmann på myterna om sin familj.

Som liten brukade Linn Ullmann bli inkallad till särskilda "sittningar" med sin pappa, regissören Ingmar Bergman. I sin nya roman skriver hon om hur han efter en lång tystnad sade: "Problemet är att det är så stor åldersskillnad mellan oss. Vi har helt enkelt inte så mycket att prata om".

- Vi skulle prata om viktiga saker. Då var samtalen välregisserade men det försvann med den sista ålderdomen, säger Linn Ullmann.

Idén till den nya romanen fick hon just i samtal med sin pappa. De planerade länge att skriva om "åldrandets arbete". Under stort nöje pratade far och dotter om en bokturné i jeep och spånade titelnamn som "Dödsknullet i Eldorado-dalen". Men när inspelningarna av samtalen till slut påbörjades hade åldern kommit ikapp den då 89-årige Ingmar Bergman.

- Han hade glömt alla planer vi haft. Så vi fick göra något vi sällan gjorde: improvisera.

Stort människogalleri

Linn Ullman såg länge de sex inspelningarna med dålig ljudkvalitet som ett fiasko. Pappan blandade ihop hustrur och barn. Frågorna om konsten och livet fick ge vika för diskussioner om dagens lunch. Men sju år efter hans bortgång lyssnade hon på banden igen. Ur de sprakiga inspelningarna framträdde en oväntat rolig och underlig dialog, med litterära kvaliteter.

- Han lät som en gammal Beckett-gubbe. Jag undrade "vet han egentligen exakt vad han gör, ett slags absurd, sista pjäs", säger hon och kallar samtalen "en sista present".

Att skriva boken blev en upptäcktsfärd. Inte en där hon åkte till Fårö och "satte sig under nån tall". Hon närmade sig i stället en känsla av en pappa på omvägar, via ett foto av Georgia O'Keeffe och Fellinifilmen "Amarcord". Samtidigt befolkade hon romanen med ett helt galleri människor: filmstjärnemamman, de svenska barnflickorna som lagar märkliga grytor, syskonen och ex-fruarna.

- Människor är väldigt oroliga i den här boken, alla är det. De strular runt med sina livsprojekt, säger Linn Ullmann som menar att oron inte bara står för ångest eller saknad, utan också för livsvilja.

Ville vara sann

Personerna i romanen är namnlösa, de kallas flickan, mamman, pappan. Linn Ullman behandlar minnena som vilket romanstoff som helst. Romanen rör sig sömlöst mellan olika perioder, den unga flickans utsatta barndom, amorösa tonårsäventyr och den vuxna kvinnans krisande äktenskap.

Och att vara 12 år kan vara en lika jobbig ålder som 89 år, visar Linn Ullmann.

Den unga "jenten" sicksackar mellan USA, Fårö och Norge. Mamman var ofta borta på filminspelningar och dottern väntade ibland i panik vid telefonen.

- Det här är en bok om ett kärleksförsök. Det är aldrig frågan om "fanns där kärlek". Det fanns massvis, säger Linn Ullmann men säger att sårbarhet och ensamhet hör till kärlekens villkor.

Vid separationen från pappan gjorde mamman upp en regel om att inte riva ned dotterns "hemlagade trygghet". Den tryggheten skapar flickan i boken genom tabeller och listor över precis allt: antal barnflickor, mammans män, böcker hon läst.

- Om det fanns en yttre ordning kanske det skulle lindra oron och otryggheten. Så är jag fortfarande, säger hon.

Kritiserar könsroller

I "De oroliga" vill föräldrarna inte vara vuxna och barnet inte vara barn. Flickan vet inte heller hur hon ska vara flicka eftersom hon känner sig mer besläktad med pappan.

Linn Ullmann ville skriva på tvärs mot könskategorier och epitet som "mästare". Boken handlar inte om kändisskap men hon förhåller sig ändå till omvärldens berättelse där pappan är den som hittar och mamman är den som blir upphittad.

- Flickan kan inte vara som sin mamma, som är så vacker och som blir sedd. Pappan är den som ser. Jag tycker mer om att vara den som tittar, säger Linn Ullmann bestämt.

Hon vänder sig mot att mamman bara beskrivs som faderns musa.

- Titta på de fantastiska kvinnor som arbetade med min pappa. Vad skulle han ha varit utan Käbi Laretei som lärde honom allt om musiken, Ingrid som möjliggjorde hans livsstil och mamma som gjorde hans regi till något betydande framför kameran?

Fakta: Linn Ullmann om

Född: 1966

Bor: Oslo

Familj: Två barn, 26 och 12 år gamla. Maken Niels Fredrik Dahl. Två bonusbarn som är utflugna och en hund. "Han heter Charlie och finns med i alla min och min mans böcker".

Läser gärna: "Jag läser gärna 'Mrs Dalloway' av Virginia Woolf. Nu lyssnar jag både på den på ljudbok och läser den. Jag läser jättemycket. Min norska favorit är Dag Solstad och jag är väldigt förtjust i Geir Gulliksen. Hans sista bok är enastående. Jag läser mycket amerikansk litteratur också, Alice Munro är en av mina favoritförfattare. Och Jenny Offill tyckte jag väldigt mycket om!"

Fakta: Linn Ullmann om...

... Skrivandet av den nya romanen:

- Att skriva är aldrig en självklarhet. Hela skrivandet består av att hitta en form, det är alfa och omega när man skriver. Hur ska jag forma materialet. Vem berättar? Att skriva är som att ha ett enda stort öra: klingar det sant? Och så får man sy ihop en mening med nästa.

- Hela tonen i boken är en oro, som både är en förutsättning och ett hinder för skrivandet. Skrivandet består alltid av hinder och öppenhet.

.... Ingmar Bergmans sista tid:

- Två saker var han väldigt klar om: musiken, där talade han med klarhet. Och kritiker. Han glömde barn och fruar men han kunde fortfarande citera en dålig recension.

... hänsyn när man skriver självbiografiskt:

- Jag tar inte hänsyn till mig själv. Men jag har växt upp med föräldrar som har använt sina liv i konsten på ett modigt och insisterande vis. I min mammas böcker förekommer till exempel en flicka som heter Linn. Det är skildringar av ett äktenskap i kris också i boken. Men jag lever med en man som är författare så han vet hur vi gör. Det kommer inte som någon förvåning för någon.

- Samtidigt som jag insisterar på att det är en roman så ville jag vara sann och inte tänka "jag kan inte skriva om det".

MEST LÄST