Det har nu gått 13dagar sedan Svenska Akademin gav oss namnet på årets Nobelpristagare i litteratur. Tystnad råder fortfarande från Bob Dylan, men varje dag är det någon annan som uttalar sej – någon som tror sej veta, någon som tror sej känna, någon som blivit förnärmad, någon som nog faktiskt endast vill synas och uttala sej om något.
När Sara Danius gav oss namnet, uppstod direkt en diskussion om riktigheten i att ge en ”trubadur” priset – var det verkligen litteratur & ”riktig” poesi? Eftersom Leif Nylén i DN redan i slutet på 60-talet föreslog Dylan – om än lite provokativt – så är ju knappast namnet & personen i sej någon överraskning.
Ändå har en liknande diskussion inte uppstått sedan Dario Fo fick priset 1997. Då som nu trädde de konservativa krafterna fram och gav uttryck för en kultursyn som redan Strindberg bekämpade.
Dario Fo fick minsann veta att han ”bara” var en folklig berättare och absolut inte en riktig författare, men knappast någon pristagare i modern tid har varit så uppskattad – inte minst för det tal han höll för Akademin, då han som ”gycklare” talade endast italienska & fysiskt gestaltade sin berättelse.
Han lär till och med varit uppe på det stora bordet och gått runt, tittat ned på ledamöterna och dragit sina skrönor. När dörrarna öppnades efter föreläsningen var de adertons ögon fyllda av skratt-tårar, någon hade svårt att resa sej – en annan satt fortfarande och skrattade.
Som en ödets nyck dog Dario Fo i samband med att Dylan tilldelades priset. Båda två bär på ett stort konstnärskap, med vidhängande integritet – fast på helt olika sätt. Båda två har flyttat på gränsen för vad som är ”litteratur” i vår västerländska mening och därmed skaffat sej helt nya publikgrupper. Att Akademin belönar dessa två är verkligen att utbrista ”äntligen!”.
Nu återstår det bara att se om Dylan kommer till ceremonin – han uttalar sej inte, tar bort texten om att erhållit priset från sin hemsida, genomför konserter med mera som om ingenting har hänt. Priset tillhör honom – vare sej han kommer eller inte. Ty någon ”protest-Sartre” är han knappast – bara en konstnär som vill vara i fred och fortsätta sitt skapande – väl medveten om att många gått under då de blivit belönade av ”den goda smakens tjänare”.
Men – kommer han & hämtar sitt pris? Woody Guthrie’s dotter Nora kommenterade det hela med: han har alltid gått sin egen väg & det har fungerat bra. Kanske är det så enkelt att Dylan inte passar in i mallen av den tacksamme konstnärens underdånighet – den nyliberala & individualistiska tanken om att vi får göra vad vi vill, passar helt plötsligt inte in & förvirring utbreder sej.
Om allt detta samtalas det, i såväl slott som koja & förort – så som ett folkligt pris bör diskuteras.
