En av mina poetiska favoriter är den norske ordmästaren Olav H Hauge (1908 – 1994). Diktaren, läsaren och filosofen levde hela sitt liv i Ulvik, en liten ort längst in i den vidunderliga Hardangerfjorden. Innesluten av branta berg som stupar ner i fjordens mörkblå dunkel.
Poeten var äppelodlare på gården Rossvol. En gård högt belägen på sluttningarna, omringad av äppelträd.
Sedan jag, för mer än tjugo år sedan, hörde talas om denne ödmjuke och jordnära poet har jag närt en önskan om att få göra ett besök i Ulvik, och nu har det äntligen blivit av. En önskeresa, en önskedröm som äntligen gått i uppfyllelse. Kanske var det hans dikt ”Det är den drömmen vi bär på”, som jag försiktigt bar in i min egen dröm.
Önskeresan gjordes enkelt genom en flygresa till Bergen. Inte miljövänligt, men snabbt och tyvärr alltför billigt. I ena stunden sitter jag på tåget mot Kastrup och i nästa har jag landat på Flesland, Bergens flygplats.
Med hyrbil rullar jag sedan in i min efterlängtade dröm. Nästan femton förunderligt, vackra mil. Snön smälter på Hardangervidda och forsar i mängder av spontana vattenfall. De smala och krokiga vägarna ger mig nästan hjärtklappning.
Ulvik är en turistmagnet, inte så mycket för ortens store poet, mest för den undersköna naturen. Mycket snö på vintern och varmt på sommaren. Fyra stora hotell på liten ort. Jag har bokat rum med fönster mot fjorden.
Mitt i den lilla byn ligger Haugecenter. En hyllning till poeten och hans liv. Ett vackert stenhus som speglar sig i fjordvatten. Denna eftermiddag är det bara jag och mitt ressällskap som vandrar runt bland poesi, filosofiska tankar och äppelodlarens vardagsslit.
1924 – 1994 skrev Hauge dagbok. Sista anteckningarna gjordes bara några dagar före hans död. Här blandas vardagens bekymmer med drömmar och poesi. Hauge var en läsare. Han arbetade, han läste och han skrev. Hela dagboken, nästan 4 000 sidor, utkom på norska 2000. På svenska finns utgivet valda delar från denna enorma textmanifestation. Det är som att tjuvkika in i poetens tankevärld.
Hauge var länge en enstöring. Skygg och tillbakadragen. På äldre dagar blev han uppmärksammad för sin poesi. Beundrad, men fortsatt återhållsam i sitt umgänge med andra människor.
I dagboken skriver han om en brevväxling med textilkonstnärinnan Bodil Cappelen. 1975 flyttar hon in på gården och 1978 gifter de sig. Då var Hauge sjuttio år. Den gamle enstöringen är till slut besegrad. Han ångrar sig inte.
På en svindlande smal väg vandrar jag upp till gården Rossvol. Det är inte långt, men brant. Det kräver starka ben. Vilken tur att jag inte bara är en drömmare utan också en vandrare!
Rossvol är ett litet rött trähus som balanserar på branten. Det står där precis som jag sett i mina drömbilder med äppelodlingarna i rad efter rad. Jag hör nästan poetens röst, som att rösten ligger och väntar i jorden, lösgör sig med molnen som draperar bergen.
Innan vi lämnar Hauges Ulvik är vi med och firar Norges nationaldag. Hela byn är klädd i flaggor. Musikkåren spelar. Det är barnens eget tåg, som avslutas vid äldreboendet.
Ett traditionellt firande med nationaldräkter, men också med leende kvinnor i hijab. Det uppstår en alldeles speciell känsla och till och med jag, som den svensk jag är, blir berörd. Det finns inget fientligt i firandet, bara glädje och kärlek.
