Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

1/8
ANNONS ▼

Anyuru skriver sin mardröm

I sin nya roman utforskar Johannes Anyuru ett fascistiskt Göteborg vars invånare delats in i Sverigevänner och Sverigefiender. En terrorattack äger rum mot en seriebutik, och en av terroristerna tar en författare till hjälp för att berätta sin historia.

Det är svårt att ta miste på Johannes Anyuru när han reslig kommer släntrande över Munkebäckstorget och kliver in på sitt favoritcafé. Här brukar han sitta och skriva, ibland flera timmar i sträck, vilket märks när han hemtamt botaniserar bland tesorterna.

Som pappaledig passerar han ofta också förbi här med sin dotter Aya, 6 månader, eftersom barnavårdscentralen ligger strax intill. Aya har just börjat äta små portioner riktig mat, men hennes födelse en natt i augusti var så dramatisk att den höll på att kosta hennes mamma livet.

– Det uppstod allvarliga komplikationer under förlossningen, och min fru Sara var nära att förblöda. Det var traumatiskt, chockerande och krävdes en snabb operation. Där satt jag med min alldeles nyfödda dotter i famnen och förstod inte riktigt vad som hände, berättar Johannes Anyuru.

I dag skänker han en tacksam tanke till det proffsiga team av sjuksköterskor och kirurger som gjorde ett snabbt ingripande. Ett dygn senare var faran över, Sara mådde bättre och hela familjen kunde andas ut.

Den nyfödda fick namnet Aya, som betyder ”tecken” på arabiska. Men namnet liknade passande nog också ljuden hon gav ifrån sig när hon skrek.

Skrivandet upphör aldrig

Johannes Anyurus tillvaro har förändrats drastiskt sedan hans förra roman, En storm kom från paradiset, kom ut för fem år sedan. Där skriver han starkt om sin pappa från Uganda som drömde om att bli pilot. Men just när flygutbildningen var avslutad grusades planerna av att Idi Amin tog makten.

Nu har författaren själv blivit pappa, och håller som bäst på att anpassa sig till en helt ny tillvaro med betydligt fler rutiner och mindre tid än då han var singel. Nu har han gift sig, fått en stor familj och helhjärtat ägnat sig åt att lära känna sina bonusbarn: tvillingbröder på tio år och en åttaårig lillebror. En hel del fotbollssnack har det blivit, medger han.

Samtidigt har skrivandet, med sitt flöde av ord och bilder, aldrig upphört. Han skriver för hand med kulspetspenna i anteckningsböckerna som han bär med sig i sin bruna läderportfölj. Associationer i ett flöde. Scener. Känslor. Han tar fram två böcker där Franz Kafka pryder omslaget, visar och pekar. Stödord han samlar just nu: ”dimmig skog”, ”korgstol”, ”svart paraply” och på ett annat ställe: ”råttögon”. Så brukar hans skrivprocess inledas: med att han tänker ut känslor och stämningar.

Attentatet mot Charlie Hebdo påverkae

Inför nya romanen såg han en ung tjej vandra runt i en stad i ruiner.

– Jag fick bilder av hur hon går omkring i Göteborg och bär på det hon tror är minnen av en hemsk framtid.

Från början fanns inte den påtagliga koppling till samtiden som romanen nu fått i sitt färdiga skick. Johannes Anyuru har låtit sig inspireras av IS, som i boken kallas Daesh, terrordådet mot franska satirtidningen Charlie Hebdo, konstnären Lars Vilks – i boken omdöpt till Göran Loberg – samt debatten om rondellhundarna och yttrandefriheten.

– Som många andra påverkades jag starkt av attentatet mot Charlie Hebdo, som ägde rum när jag påbörjat romanen, och brottades med tanken på om det skulle vara möjligt att skriva om det. Efter två veckor var jag övertygad om att det var den boken jag skulle skriva. Fast det var enklare, intressantare och berättartekniskt mer fritt att placera händelsen i Göteborg.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar har blivit något så ovanligt som en poetisk science-fiction. En brännande aktuell och hisnande dystopisk berättelse där Johannes Anyuru väver in mycket av sin egen oro över ett allt mer polariserat och främlingsfientligt Europa.

– Jag har tagit vissa tendenser i samtiden och dragit dem till sin spets. Sen kanske jag inte tror att framtiden kommer att se ut exakt så, men det speglar min rädsla för hur den skulle kunna te sig. En rädsla som är mer av en mardröm än en rationell bild. Med det sagt så försöker jag ändå ge en realistisk bild av hur det skulle kunna se ut om högerpopulister tog över vårt land.

För Johannes Anyuru är det viktigt att visa att den fascism som åter är på frammarsch i Europa inte är en mytologisk historisk fascism utan en fullt möjlig politisk realitet.

Ung terrorist i Göteborg

Huvudpersonen i romanen är en ung terrorist, som efter en blodig attack i centrala Göteborg hamnar på en rättspsykiatrisk klinik. Själv tror hon att hon är en flykting från framtiden. En person som färdats bakåt i tiden för att förhindra det våldsdåd hon i verkligheten anses medskyldig till. Hon börjar skriva ner minnen av sin uppväxt i betongförorten Kaningården i Göteborg. Hennes läkare tar då kontakt med en författare – Johannes Anyurus alter ego – även han med rötter i Kaningården. Med viss motvilja tar han emot terroristens berättelse och börjar läsa.

– Hon är terrorist men tror samtidigt att hon är en slags Kassandrafigur (reds anm: Kassandra är en sierska i den grekiska mytologin med förmåga att se in i framtiden, men hon är också drabbad av förbannelsen att ingen tror på hennes förutsägelser). En varnare som har kommit från framtiden. Det som i grunden drog mig till henne som figur var en slags skuldtyngd melankoli hon bär på. Där går hon runt i världen och försöker skapa sig ett liv, men hemsöks samtidigt av bilder av att allt detta ändå kommer att ligga i ruiner inom några år. Hon kommer till insikt om att hon på något oklart sätt är medskyldig till det.

Inspiration till romanfiguren har Johannes Anyuru fått från olika tonårstjejer han mött på skrivarkurser i förorten där han varit lärare. Nu var det två år sedan sist, men snart är en ny kurs på gång i Bergsjön.

– Många av skriveleverna bär på frustration och hopplöshet, känner sig svikna och lurade av samhället. De är i många fall väldigt desillusionerade. Jag tror att den känslan är en av rötterna till många av de problem vi ser i Sverige, säger Johannes Anyuru.

Det Sverige han skildrar har blivit en fascistisk stat som kör med benhård exkludering och negativ särbehandling av judar och muslimer. Intrigen är tankeväckande och kryddad med ytterst obehagliga detaljer.

– Jag har en tendens att dra mer åt ett poetiskt fantasihåll när jag skriver, men efter ett tag tröttnade jag på det. Jag ville grunda berättelsen i något samtida och aktuellt.

Flyttade från Växjö till Göteborg

När Johannes Anyuru började skriva i 14-års åldern höll han det hemligt för alla. Det fortsatte han med ända tills första boken kom ut.

– Jag skämdes, det var så otänkbart. Det har med klass att göra. I höghusområdet där jag växte upp var nästan det löjligaste man kunde göra att sitta och skriva dikter.

Hip hop-texterna han skrev tillsammans med en vän som nu är död var en trevande början till hans författarskap. I klassrummet upptäckte han på en svenskalektion en dikt av Allen Ginsberg. Beat-poesin tog honom vidare till andra poeter och författare.

– Att läsa Ginsbergs dikt om att lifta runt i USA öppnade upp ett helt nytt sätt för mig att tänka. Jag kom på att jag kan skriva vad som helst, hur som helst. Jag insåg att jag kan skriva om allt jag ser, skriva fram skönheten i trapphus och trappuppgångar, i sjön där vi brukade bada när vi var små, i polisbilarnas sirener.

Tillsammans med sina bröder växte han upp i Araby i Växjö hos mamma Gunnel som arbetade som dagmamma, senare socionom och socialsekreterare. Pappa, som flyttade till Göteborg hade Johannes Anyuru inte lika tät kontakt med. När han var runt 20 år gick flera av vännerna i killgänget bort, någon i cancer, and­ra dog av knark.

Att flytta till Göteborg kändes naturligt, en större stad som han redan besökt och lärt känna under sommarlov och påsklov, och där han fått en del vänner. Debuten som 24-åring blev omvälvande:

– Alla ville höra en kille från ett miljonprogramsområde som skrev dikter. Men jag var ärligt talat inte medveten om hur jag uppfattades.

Året därpå träffade han John Ajvide Lindqvist som då mest höll på med trollerikonster, men just skulle ge ut sin debutroman om vampyrer i Blackeberg, Låt den rätte komma in.

– Hans sätt att blanda skräck med socialrealism har varit väldigt inspirerande för mig, säger Johannes Anyuru.

– Jag blev fett taggad när han berättade om sin bok, men han var först skeptisk: ”du som är poet kommer aldrig ens att vilja läsa den”. Men det gjorde jag och fann den briljant. Sättet på vilket han lät vampyrerna bli metaforer för olika saker ... Ända sedan dess har jag tänkt att jag ville göra något liknande med science fiction- eller superhjältegenren.

Konverterade till islam

För tio år sedan konverterade Johannes Anyuru till islam, något hans pappa också gjort före honom. Pappan gav sin då tonårige son en Koran – som han bläddrade i för den vackra poesin och formuleringarnas skull. ”Det fanns något där som kallade på mig och lockade, med sina liknelser och berättelser.” Men han behandlade också den tunga boken totalt respektlöst och använde den som vikt när han styrketränade.

Varför ville han då konvertera? Vad betyder tron för honom i dag? Johannes Anyuru svarar med att berätta en anekdot om en lärd muslim som fick samma fråga, och svarade ”därför att Gud skickade en ljusstråle på mitt hjärta”.

Han ursäktar sig med ”att det där kanske inte verkar vara ett riktigt svar”.

– Men ju mer jag har försökt svara på det här, ju mer har jag tvingats inse att det här är det enda sanna svaret. Inifrån religionen är det precis så. Men om du inte har  erfarenheten  av att tro så blir det ett totalt intetsägande svar. Detta är  ett problem i sig. Hur talar vi ens med varandra över sådana avgrunder, med så skilda erfarenheter?

Samtidigt betecknar sig Johannes Anyuru som en väldigt liberal muslim.

– Ett annat svar på varför tron är viktig för mig är att det handlar om döden. Döden har varit väldigt närvarande i mitt liv från  unga år. Min tro gör de svåraste stunderna i livet lite lättare att hantera. Samtidigt blir de lättare stunderna lite tyngre.

På vilket sätt blir de lättare stunderna tyngre?

– Det går inte att hänge sig på samma sätt åt världsliga nöjen som innan, svarar Johannes Anyuru.

– Jag känner att jag måste lägga band på mina begär och inte leva ut allt. Inte dricka alkohol, vilket jag gjorde tidigare, och som ju många gör – inte minst inom kulturvärlden. Men det finns en lätthet och en tyngdlöshet i att dricka som min religion numera inte tillåter mig. Genom att gifta mig har jag också bestämt mig för att leva med en och samma person i resten av mitt liv.

Att be fem gånger om dagen tillhör också numera hans vardagssysslor. Samtidigt är tron på många sätt något hoppfullt för Johannes Anyuru:

– Det känns trösterikt när ens föräldrar dör, att kunna tänka att döden inte är slutet.

Att skriva en bok om ett muslimskt terrordåd i Göteborg var en riskabel uppgift som Johannes Anyuru liknar vid att gå på lina.

– Men det man är mest rädd för kan faktiskt vara det man ska skriva om.

Vad var det du var rädd för när du skrev?

– Jag ville absolut inte bidra till att humanisera terrorister, eller tona ner deras brott. När jag som muslim skriver en bok om IS löper jag den risken. Men IS-krigare ÄR ju monster, även för mig som muslim.

Samtidigt ville Johannes Anyuru inte göra boken spekulativ åt andra hållet:

– Genom att välja det här ämnet finns risken att du fastställer en redan existerande stereotyp om att alla muslimer ÄR terrorister, och därmed spär på hatet mot muslimer som grupp.

I romanen görs även en intressant koppling mellan konstnärer och terrorister.

– Jag har försökt tänka kring de karikatyrer som funnits i väst på ett sätt som varken är fördömande eller moraliserande. Det är något som fattas när dessa satirteckningar enbart görs till ett slagträ för yttrandefriheten … Länder som Sverige, Danmark och Frankrike har haft soldater i muslimska länder under hela tiden som debatten har pågått. Det är inte totalt oskyldigt, samtidigt som jag som muslim förkastar och inte vill rättfärdiga några våldsdåd. Det är ännu en av fallgroparna i boken. Risken att bli misstolkad.

Johannes Anyuru vill inte tvingas ”bli korkad” som han säger: förenkla och undvika det tabubelagda eller kontroversiella.

– Du måste ändå få tänka fritt kring kulturyttringar, som de här satirteckningarna. Hur etiska är de? Hur kan de användas? Av vem och till vad? Jag vill skriva etiska böcker, och tänker att konst och litteratur har en etisk dimension. Människorna döms för sina handlingar i min nya roman. Jaget (författaren i boken) brottas hela texten igenom med dilemmat: ska jag ens skriva den här boken? Ibland känns det som att vi lever i en tid som tvingar oss att göra oss mer korkade än vad vi egentligen är.

 

Johannes Anyuru

Är: poet och författare.
Född: 1979, uppvuxen i Växjö med sin mamma och två bröder. 
Bor: I Göteborg med sin fru Sara och fyra barn: tioåriga tvillingar och en åttaåring. Parets gemensamma dotter Aya har hunnit bli ett halvår. 
Debuterade: 2003, med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya. Har sedan dess gett ut ytterligare två diktsamlingar: Omega (2005) och Städerna inuti Hall (2009). Romandebuterade 2010 med Skulle jag dö under andra himlar. Två år senare skrev han om sin far från Uganda i hyllade romanen En storm kom från paradiset som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. 
Annat: Har många år arbetat som lärare på skrivarkurser för unga, bland annat för Pantrarna i Biskopsgården. Har även arbetat med poesi som ljudform, turnerat med föreställningen Abstrakt rap och Spoken word-gruppen Broken word. 2007 konverterade han till islam. Pjäsen Förvaret som han skrev ihop med Aleksander Motturi hade premiär på Göteborgs stadsteater 2009.  
Aktuell: med sin första roman på fem år, framtidsskildringen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (Norstedts). 

MEST LÄST