Jag inleder det nya året med att läsa arbetarnoveller. I text efter text gestaltas människor på sina arbetsplatser, människor som på skilda sätt är utsatta för tryck, ibland förtryck. Jag läser och känner att jag hamnat i någonting oroande angeläget.
Den antologi jag läste var "Insikter", där 17 författare ger interiörer från skolor, fabriker, arbetsförmedlingen, ett stadshotell, ett servicehus. En av de yngsta medverkande är Andreas Svanberg, 31 år, anställd på läkemedelsföretaget Pfizer.
Den här dagen har han jobbat förmiddag, han bjuder på kaffe och hembakta mandelmusslor med sylt och grädde. Kaffet serveras iglas med ordet Treo i tryck, en julklapp från arbetsgivaren. Treo och Nicorette är företagets storsäljare.
Andreas har ett genuint intresse för äldre arbetarlitteratur och är också mycket insatt i det som skrivs i dag. Han är med i styrelsen för Föreningen arbetarskrivare. Jag ber honom definiera begreppet arbetarlitteratur.
– Det är samma slags berättande som i annan litteratur, skillnaden är att vi dröjer kvar i förhållandena på arbetsplatsen. Vi skildrar människorna där, spänningen och temperamentet mellan dem.
De miljöer jag möter i "Insikter" hittar jag vanligtvis inte i litteraturen. Andreas Svanberg menar att det till en del beror på att företagen värnar sina inre processer, fabrikshemligheter får inte läcka ut.
– Men det är viktigt att vi har skrivande människor i de här sammanhangen, människor som formulerar sin vardag. Den som skriver ser och ställer frågor om säkerhet och ansvar.
Det finns en politisk ambition iarbetarlitteraturen, åtskilliga författare har rötter i fackföreningsrörelsen.
– Det finns idag många tecken på hur arbetsgivarna vinner mark, ett exempel är den uthyrningspersonal som företagen tar in. Unga anställda glömmer att man måste kämpa för avtal och rättigheter, säger Andreas i vardagsrummet i sekelskiftesvåningen på Eneborg iHelsingborg.
Han delar lägenheten med Anna, sex katter och fem marsvin. Hyllor och skåp är fyllda av böcker, Andreas samlar förstautgåvor av arbetarförfattare som Rudolf Värnlund, Erik Asklund och Gustav Sandgren. De två senare tillhörde gruppen Fem unga, vars första samling kom 1929.
– Det var Fem unga som fick mig intresserad av litteratur. En fin lärare visade mig Artur Lundkvists dikt "Trappan" och jag blev alldeles tagen. Sen fortsatte jag läsa de andra författarna och var fast.
I sitt författarskap har Andreas inspirerats av Per Anders Fogelström, som trots att han ofta skildrat arbetets villkor inte brukar räknas till arbetarförfattarna.
– Hans stil i de tidiga romanerna har påverkat mig, han använder en tät prosa med ofullständiga meningar.
I "Insikter" berättar Andreas Svanberg om fabriksarbete och förälskelse. Novellen "Ta vinden i din famn!" skulle kunna utspelas på hans egen arbetsplats. Två unga män väger upp råvaror, flyktigt giftpulver. De använder mask och heltäckande dräkter och det hårda och farliga arbetet kontrasterar mot den ene mannens brusande tankar på en kvinna han just mött.
Andreas skriver också dramatik, och hans pjäs "Sitt inte hopplös!" har kommit i bokform. I den, samt imonologen "Avspark" är det tydligt att han arbetar mycket med dialogen. "Börjar du bli trött? Vi pausar." "Vilket skit!" "Man känner sig som en idiot," säger Janne och Lotta i "Sitt inte hopplös!". De arbetar på en lottfabrik, där de tvingas blanda lotterna för hand.
– Den arbetsmiljön liknar också min, med tunga lyft och monotona rörelser.
Andreas pjäser har ännu inte spelats, men han har vid två tillfällen samarbetat med Helsingborgs stadsteater, senast med "Söderkåkar" förra året, en föreställning han var med och textbearbetade.
Föreningen arbetarskrivarna bildades 1990 och är en riksförening med 220 medlemmar. Både etablerade författare och nybörjare är med.
– Föreningen stödjer och uppmuntrar nya författare. Det är viktigt att varje generation har författare med blick för frågor kring arbetslivet, säger Andreas Svanberg.
Föreningen samlar texter i antologier, hittills har fyra utkommit och ännu en är under arbete. Det arrangeras också skrivarkurser och medlemmarna har ett diskussionsforum på nätet.
Kaffet har kallnat i glasen. Andreas reser sig och visar några dyrgripar bland förstautgåvorna, en av hans favoriter är Erik Asklunds "Fanfar med fem trumpeter" från 1934. Omslaget, som Andreas även har på väggen, har Esaias Thorén gjort.
– Det är en arbetslöshetsroman, och i ett första utkast tyckte författaren att den var för tråkig. Så la han till jazzen, de arbetslösa spelar på bakgator på Söder i Stockholm.
Andreas Svanberg har redan lång erfarenhet av fabriksarbete, han började som 19-åring och blev väl mottagen av arbetskamraterna.
– Det fanns en oerhörd värme mellan människorna. De första åren i arbetslivet har format mig mycket och dröjer sig kvar i mitt berättande.
Vi går ner för stentrapporna för att ta bilder även utomhus. I huset mittemot bodde Birger Sjöberg en period, vilket en metallbricka på huset bekräftar.
– Sen blir det en sån skylt på ditt hus också, säger fotografen Anders Andersson till Andreas.
– Då får jag nog sätta upp den själv, svarar han.