Vad är det som får Husbands att fortsätta spela ihop år efter år?
–Det är ju så jäkla kul! Att stå där på scen och spela den här musiken ihop med alla de här duktiga musikerna – det finns knappast något bättre. Det är ju dessutom det vi är bäst på att göra.
Medlemmarna i bandet har ju skiftat av och till under åren. Vilka är ni som spelar i Halmstad?
–Här är det framför allt en återförening mellan mig och Janne Bark, som ju varit med från starten, de andra är Pelle Alsing och Mats ”Gaffa” Karlsson. Det blir rock’n’roll och musik med rötterna i 1980-talet. Sen finns ju Husbands annars också. Jag jobbar ju jämnt med det här bandet.
I en intervju från Hallandsposten från augusti 1986 säger du att Husbands vände folkströmmen från Halmstad till Tylösand och Båstad till att bli den omvända. Vad var det som gjorde att det blev en sådan succé, tror du?
–I Tylösand var det svårt att komma in på ställena och attityden var lite nonchalant. Det var tvärtom på Kavaljeren, även om det tog en stund för den vanliga danspubliken att fatta vad vi höll på med. Sen vände det rätt kvickt. Det var lika hett som på Ibiza!
Vilket är ditt eget bästa minne från den här tiden?
–Jag kommer faktiskt inte håg något så där specifikt, allt var lika kul. Vi som var med brukar säga att ”minns man något var man inte med”, haha!
På Kavaljeren – och senare på Mårtensson – var alltid gästartisterna hemliga. Gäller den regeln även i kväll?
–Vi tyckte det var roligare att inte tala om i förväg vem som skulle komma. I kväll har vi inga gästartister, fast det är klart – allt kan ju hända...
