Konst. Det var från början en angelägenhet för män vilket bland annat tydligt framgår av Nationalmuseums i Stockholm aktuella utställning ”Lust & last”.
Det var män som skapade konsten, såg den, köpte den, skrev om den. Först när kvinnorna under 1800-talets senare del och efter mycket tjat skaffat sig tillträde till undervisningen på Konstakademierna (i Sverige 1864) lades den första grunden till ett nytt förhållningssätt.
För de kvinnliga konstnärerna handlade det dock inte bara om möjligheten att få utöva sitt yrke, utan också om möjligheten att bli sedda, att kunna leva på sin konst. Att få museer och andra offentliga institutioner att satsa på dem med utställningar och inköp.
Hur det var med den saken söker Göteborgs konstmuseum belysa i sommarens stora utställning där museets samling av konst skapade av kvinnliga konstnärer betraktas ur det nu så populära ”genusperspektivet”.
Vilka kriterier som låg till grund för inköpen när de gjordes framgår inte och det tycks mig som om inköpen per decennium av kvinnliga konstnärer någorlunda överensstämmer med deras växande andel av ”marknaden”.
Och det är först och främst denna utveckling som utställningen sevärt, förtjänstfullt och med rimlig kronologi återspeglar .
En långdans av verk belyser hur kvinnorna under decenniernas lopp tillskansat sig större och större plats på konstscenen, hur de lyckats göra sig sedda. Inte i kraft av vare sig kön eller speciellt feministiska motiv även om också sådana finns, utan i kraft av att helt enkelt väcka engagemang, av att kort och gott vara duktiga, kunniga och innovativa konstnärer (ett ord med inbyggd könsneutralitet!).
Starten är försiktig: några akvareller från sent 1800-tal av Anna Gardell-Ericson. Så träder de första modernisterna fram: skånskorna Ester Almqvist, Ellen Trotzig, Tora Vega Holmström, en ”världsmedborgare” och djärvast av de tre.
Expressionisten Vera Nilsson är representerad med en för henne typisk landskapsmålning från Öland och från samma tid, 1930-tal, stammar ett finstämt stilleben av Greta Knutson-Tzara, som litet orättvist blivit mer berömd för att hon var gift med dadaismens portalgestalt, poeten Tristan Tzara, än för sin egen konst.
Fram till slutet av 1960-talet gör kvinnliga konstnärer inte så mycket väsen av sig.
Men decenniets studentrevolter och kvinnans farväl till hemmafruidealet breddar vägen också för de kvinnliga konstnärerna. Fria, fräcka, självständiga tar de
konstscenen i besittning.
I museets urval: Marie-Louise Ekman, Gittan Jönsson. Så småningom också – och bland många andra - Marianne Lindberg de Geer, Nina Bondesson, Tilda Lovell. Och målningarna får sällskap av skulpturer, objekt, installationer och inte minst fotokonst signerad Annica Karlsson Rixon, Ingrid Orfali, Charlotte Gyllenhammar.
Inför Marie Capaldi stora triptyk ”Siljan-Ärtingen-Sjö” från 2005 som museet inköpte 2006 blir jag dock betänksam. Enligt verkbeskrivningen vid målningen hade man året innan (och på initiativ av museichefen Isabella Nilsson) börjat tillämpa ett ”uttalat genusperspektiv vid inköp av konst”. Hur nu detta ska tolkas.
Är det verkets kvalité eller konstnärens kön som styr inköpet? Vore inte ”kvalitetsperspektiv” ett lämpligare styrmedel än könet? För vi vill väl inte ha tillbaka forna tiders konstsyn, bara med omvända förtecken? Eller…?
