När det är kris på riktigt, när jorden skakar under våra fötter, när vår världsbild rasar.
Vart vänder vi oss då?
Till familjen, vännerna, djuren, religionen, trädgården, naturen, havet, maten, inte-maten, spriten, tabletterna, konsten, musiken eller tystnaden?
Vänder vi oss inåt eller utåt?
Det kan hända att vi vänder oss till litteraturen.
Varför det då? Nu tar jag hjälp av den brittiska författaren Jeanette Winterson:
”Jag tror på skönlitteratur – Vi kan vända oss till dikten. Vi kan öppna boken. Någon har varit där för vår räkning och dykt efter orden.”
Det är en trösterik tanke att någon annan varit där. Jag tycker mycket om just den meningen att ”någon varit där för vår räkning”. Och att denna person formulerat något som nu kan vara oss till tröst när det är som värst. När vi är i beråd.
Av de olika litterära formerna tänker jag att just lyriken är den bästa lindringen. Som en god spanare ska jag exemplifiera med tre stora katastrofer i vars spår just poeterna varit många, många människor till tröst.
Jag börjar i nutid med attentatet i Manchester, jag blev alldeles gripen när en kollega visade ett filmklipp från minnesstunden den 23 maj. Tony Walsh, en kostymklädd prydlig man reser sig upp och rappar fram en rytmisk, suggestiv dikt. En hyllning till staden Manchester: kärlek, stolthet och trots. I texten visar Walsh att det är möjligt att förena kärlek till sin stad och dess historia med öppenhet och tillgänglighet
And we make things from steel
And we make things from cotton
And we make people laugh,
And we make you at home
I Agadir, Marocko inträffade 1960 en omfattande jordbävning, 15 000 människor dog. Poeten Artur Lundkvist var där och överlevde som genom ett under. Hans diktsamling Agadir skildrar katastrofen, död, sorg och förstörelse. Den fick stort genomslag och översattes till flera spår.
”stora byggnader förvandlade till gravhögar utan ingång, med skyltarna oskadda ovanpå:
oavbrutna chocker för ögat, medan känslan rullade ihop sig likt en rulle tråd.”
Jag tänker på döden varje dag och jag tror att Bodil Malmsten gjorde det också. Närmast mitt hjärta i kategorin dikt som tröst vid katastrofer är hennes dikt ”Sorg” från början av januari 2005, strax efter tsunamin.
”Våra intetsägande armar. Vi vill bara hjälpa. Vi är här.
Världen deltar i sorgen, står det. Så går det inte till. Sorgen är inte tillgänglig för världens allmänna deltagande. Sorgen är enskild och personlig, sorgen är bara din.”
Sorgen är bara din skriver hon och just då, paradoxalt nog, delas den med någon annan. Och vi blir mindre ensamma.
