Vid klaviaturen. Svjatoslav Richter på en bild från 1970. Den legendariske ryske pianisten avled 1997. Nu har han porträtterats av Karl Aage Rasmussen.
Vid klaviaturen. Svjatoslav Richter på en bild från 1970. Den legendariske ryske pianisten avled 1997. Nu har han porträtterats av Karl Aage Rasmussen.

Gåtan Richter belyst – inte löst

ANNONS
|

Hur blir man en legend? En rad stora pianister var verksamma under 1900-talet. Men för att bli legendarisk räcker det inte att vara stor. En annan kvalitet måste till.

Man kan dö ung (Dinu Lipatti) eller bli riktigt gammal (Artur Rubinstein) eller kanske tona fram som apart kuf (Glenn Gould).

Till legenderna hör också Svjatoslav Richter. Han blev inte minst berömd för sina kraftfullt orkestrala tolkningar av de stora tyska romantikerna och av ryssar som Musorgskij, Tjajkovskij och Prokofjev.

Men Richter hade en enastående bred repertoar som rymde allt från Bach till Debussy och Webern. Samtidigt fanns hos honom ett sturigt egensinne som gjorde att han vägrade spela de verk som han inte hade ett personligt förhållande till.

ANNONS

Till legenden Richter hör denna utstrålning av absolut integritet och oåtkomlighet. ”Vad tänker ni på när ni spelar”? frågade en journalist en gång. ”På det jag spelar”, svarade Richter.

Men vem var han egentligen? Den som förväntar sig att få ett entydigt svar på den frågan genom att läsa Karl Aage Rasmussens biografi över honom – ”Svjatoslav Richter, pianist” – blir kanske besviken.

Men det är inte Rasmussens fel. Att sätta Richter på formel går inte. Han var förtegen om sig själv, och de som kände honom har typiskt nog helt olika uppfattningar om honom. Tystlåten eller pratsam? Ja. Inåtvänd och depressiv eller utåtriktad och levnadsglad? Ja. Samme man som spelade Schubert så grubblande, älskade maskerader och skandaler och kunde göra spektakulär entré till en fest, krälande och utklädd som krokodil...

Richter föddes 1915, två år före den ryska revolutionen, och han dog 1997, sex år efter Sovjetunionens fall. Man kan säga att han föddes och dog som ryss men levde sitt liv som sovjetmedborgare.

En artist i Sovjetunionen var både livegen och privilegierad, och konsten kunde bokstavligen vara en fråga om liv och död. Rasmussen är också mån om att teckna denna viktiga historiska och musikpolitiska bakgrund. Det gör att boken får ett bredare intresse än det rent biografiska, och för min del hade han gärna fått vara ännu utförligare i dessa avseenden.

ANNONS

Men vill man ha mer personliga och luvfulla skildringar av sovjetiskt artistliv kan man alltid läsa Galina Visjnevskajas memoarer.

Till skillnad från Visjnevskaja och hennes make, cellisten Mstislav Rostropovitj, var Richter själv mån om att framstå som politiskt ointresserad. Man kan få intrycket att han såg på det sovjetiska systemet som på vädret: det var som det var. Samtidigt skall man komma ihåg att hans egen far föll offer för Stalintidens utrensningar, och att han som tyskättad och homosexuell hade en utsatt position.

Man skall också komma ihåg att han inte tvekade att 1960 spela på författaren Boris Pasternaks begravning trots att detta kunde uppfattas som politiskt kontroversiellt. Till de pikanta detaljerna i biografin hör annars att han ända till sin död levde tillsammans med den lesbiska sångerskan Nina Dorliak i något som utåt kunde tas för ett äktenskap. Men gifte sig gjorde de faktiskt först efter Richters död (jo, det är sant).

Karl Aage Rasmussen vänder sig till en bred publik med sin biografi. Han är själv tonsättare men har förmågan att skriva om musik på ett sätt som alla kan förstå. Här krävs inga förkunskaper. Det gör boken både initierad och lättläst.

”Gåtan” Richter blir utförligt belyst om än inte löst. Det gör inget. Så kan legenden Richter leva vidare – precis som pianisten Richter lever vidare i sina otaliga skivinspelningar.

ANNONS

ANNONS