På torsdag och fredagtar jag tåget till Bokmässan (jo, det brukar finnas en extra station vid Liseberg de här dagarna) i Göteborg, en årlig tradition.
Ännu en gång ska jag försöka navigera bland montrar, boktravar och förföriska inpiskare som lockar med exklusiva författare, lågpriserbjudanden eller – helt enkelt – lösgodis.
Jag har alltid en plan för vart jag ska gå och vilka författare jag vill möta, men när jag hamnar i larmet i den lufttomma arenan brukar jag rätt snart tappa kompassen. Jag irrar runt och hamnar där jag hamnar, vilket i och för sig kan vara rätt spännande.
Så lär det bli även i år, men en sak får jag absolut inte missa: mannen som har skrivit årets bästa bok.
Jag talar om Eugen Ruge som var helt okänd för mig för några månader sedan men i dag står på en mental hedersplats, där hemma.
Jag råkade nämligen läsa hans roman ”Den tid då ljuset avtar” (”In Zeiten des abnehmenden Lichts”, utgiven 2011 och översatt till svenska i år) och blev helt bergtagen.
Romanen skildrar den östtyska släkten Umnitzer och de olika generationernas förhållande till varandra, och till den kommunistiska diktaturen.
Där finns de äldsta, patriarken och hans fru, som var med och byggde upp DDR och håller fast vid sin övertygelse, men ständigt har några beska ironier i mungipan. Där finns deras son som svajar mer och en gång i tiden var deporterad till Sovjet, och där finns de två yngsta generationerna som vill leva fritt och ”västligt”.
Bokens nav är en födelsedagsfest för 90-årige Wilhelm på hösten 1989. Allt är i gungning och snart ska såväl Berlinmuren som staten braka samman. Men födelsedagsgästerna håller masken och partibyråkrater håller storslagna tal.
Festen beskrivs ur de olika familjemedlemmarnas perspektiv och blandas upp med kapitel som utspelas på andra tidsplan, till exempel 1961: året då muren byggdes.
”Den tid då ljuset avtar” – en debutroman (!) – är extremt välskriven, med fint utmejslade person- och miljöbeskrivningar, och känslan av att leva i DRR har Eugen Ruge in på huden. Den 62-årige författaren växte upp i Östberlin, efter att ha fötts i Sibirien dit hans östtyska pappa hade blivit deporterad.
DDR upphör aldrig att fascinera mig med sin paranoida kontroll över invånarna och närheten till Väst. Jag slukar de böcker, filmer och tv-serier jag kommer över, till exempel ”Weissensee” som sänts i omgångar i SVT. Familjen i ”Weissensee” har klara likheter med Umnitzers i ”Den tid då ljuset avtar”, men tv-serien är mera våldsam och når inte samma djup.
Nej, Eugen Ruge är bäst och han gör minst tre framträdanden de närmaste dagarnai Göteborg (kolla tider i mässprogrammet). De missar jag tyvärr på grund av andra uppdrag, men jag ska spana efter honom i folkvimlet.
Likt en mal som söker ljuset.
