Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Mer retro än nöden kräver

Självbiografi

Karl Ove Knausgård: "Min kamp 2" (Norstedts)

Vad som fascinerade mig mest med Karl Ove Knausgårds självbiografiska ”Min kamp” var hur författaren rådbråkade tiden. Hur han rörde sig mellan tidsepoker, så att barndomsupplevelsernas magi smittade och smaksatte den del av ”berättelsen” som förväntades utspela sig i nutid – och vice versa.

Den narrativa nivån mellan barndom och vuxenhet, som i de flesta biografier/romaner är vattentät, var avsatt till förmån för ett rituellt flöde av NU.

Texten laddades och avladdades sitt minne, det finns tid men det finns också icke-tid. Ett närmast poetiskt sätt att behandla ett stoff på. I den mån ”Min kamp” förtjänar alla hyllningar, borde hyllningen i lika hög grad som det vackra språket eller det maniska självutlämnandet tillägnas även denna tidsupplösning. Och med vilken självklarhet författaren tog den i besittning, gjorde den till sin.

I andra delen av ”Min kamp” undrar jag hur medveten denna tids-rumsliga upphävelse egentligen var, då den har fått ge vika för en enda stor flashback som handlar om Karl Ove Knausgårds första tid i Sverige, hur han träffar sin tjej Linda och det första barnets ankomst.

Det är en relation som bjuder på lika mycket stormar som tomtebolycka. Knausgård drar omkring med barnvagnen på gatorna, vilket får honom att ifrågasätta sin manlighet, ibland hinner han med en eller annan reflexion över Hölderin och Dostojevskij. Det sistnämnda är förmodligen det som skiljer honom från alla andra män med barnvagnar.

Knausgårds första tid i Sverige kan i mångt och mycket sammanfattas som ”ung man med författarambitioner i Stockholm”, vilket var en litterär genre under 1980- och 90-talet. Till stora delar känns det som om vår norrman har gett sig den på att skriva en fortsättning på Ulf Lundells ”Jack”. 

Det blir också onödigt klaustrofobiskt när han ryggdunkar samtidsförfattare (riktigt kladdigt blir det när Monika Fagerholm, som skrivit omslagsblurpen, omnämns i boken. Där någonstans går gränsen för min nepotism). Sverige blir plötsligt väldigt litet.

Och på tal om: även den svenska självbilden får sig en törn. Först är Sverigekritiken lagd i mun på exilpolaren Geir, sedan i den alltmer alienerade Knausgård: ”Exakt hur konformt landet är går inte att beskriva. Också för att konformiteten visar sig som en frånvaro; det finns faktiskt inga andra åsikter i offentligheten än de förhärskande. Det tar tid att upptäcka sådana saker.”

Trots att andra delen av ”Min kamp” är volymmässigt mer omfattande än första delen, är den tunnare. Ännu återstår fyra delar. Karl Ove Knausgård har tillräcklig begåvning att ta sitt projekt i vilken riktning som helst. Jag hoppas verkligen att han gör det. Det vore olyckligt om kritiken trasslade in sig i anakronismer som ”Lundellprosa”.

KuKnausgard.jpg
MEST LÄST