Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Kärt besök. Anne-Marie fick aldrig träffa sin farfar, Felix Körling. Han dog 1937 och Anne-Marie föddes 1958. Men trots att de befinner sig i helt olika dimensioner har de ändå en fantastisk kontakt. Att passa på att besöka graven, på Västra Kyrkogården där både hennes far, faster och farbror ligger, på Fars dag kunde hon inte avstå ifrån.

    Körling satte Halmstad på kartan

    Per Gessle får ursäkta. Men Felix Körling är Halmstads störste musikpersonlighet genom tiderna. Han var violinist, kör­ledare, musikpedagog, organist, tonsättare och altsångare. Som Sveriges vispappa blev han känd långt utanför landets gränser, trots att varken youtoube, cd eller tv fanns.

    EN GRAVSTEN BERÄTTAR…

    … om Felix Körling 1864–1937.

    – Han satte Halmstad på kartan, säger barnbarnet Anne-Marie Körling.

    Än i dag sjunger barn ”Har du sett min lilla katt”, ”Nej, se det snöar” och ”Tre trallande jäntor”. Den sistnämnda sjungs dessutom i Turkiet sedan i början av 1920-talet. En ung turk som gick en gymnastikutbildning i Sverige blev förtjust i melodin och tog den med sig hem. Texten, som är Gustaf Frödings, skrevs om, men musiken är den ursprungliga. Under årens lopp har Anne-Marie hört den många gånger i de mest osannolika sammanhang.

    – Jag glömmer aldrig när jag hoppade in i en taxi i Stockholm, började nynna på melodin och taxichauffören plötsligt föll in med sin kraftfulla stämma. Förvånad över att jag kunde den, berättade han stolt om låten som alla sjunger hemma i Turkiet.

    – När han fick höra att det var min farfar som komponerat den, tvärstannade han och sa något chockad: ” Vet du hur stor den sången är i Turkiet! Du är ju barnbarn till vår melodi”.

    Än i dag spelas den inför fotbollsmatcher och andra idrottsarrangemang i hela Turkiet.

    För några dagar sedan besökte Anne-Marie graven på Västra kyrkogården, där även hennes pappa Einar ligger begravd tillsammans med sina syskon. Det var Fars dag, och för Anne-Marie som är född och uppvuxen i Stockholm var besöket väldigt speciellt. Eftersom ingen av Felix Körlings släkt finns kvar i Halmstad, blir det inte så ofta hon besöker stan. Men trots att kyrkogården är stor, hittade hon graven genast.

    – Vi har en magisk kontakt, farfar och jag.

    Anne-Marie fick aldrig träffa honom då han gick bort 19 år före hennes födelse, men är ändå väl hemma i hans historia. Hon har fått brev från gamla körelever i Halmstad som berättat vad han betytt för dem, varit nyfiken och frågat släkten och andra vad de vet. Det kommer fortfarande in små berättelser och minnen.

    Felix Körling kom som 25-åring från Ystad till Halmstad där han fick jobb som musikpedagog på Halmstads högre allmänna läroverk, före detta Örjansskolan. Förutom det var han organist i S:t Nikolai kyrka och ledde många körer. Hela släkten var musikalisk. Hans bror Sven var musikpedagog och komponerade även han barnvisor, dock inte i samma omfattning som sin bror.

    Felix far, August Körling, var också en musikprofil. Förutom att han var dirigent för Ystads musiksällskap, var han också organist, musiklärare och kompositör. När han dog gick folk i Ystad man ur huse. Hans Aftonstämning, som fortfarande kan höras på radio spelade den kände operasågaren Jussi Björling in på grammofonskiva.

    Felix Körling blev den i släkten som lät tala om sig allra mest. Han var en stor musikpersonlighet, inte bara i Halmstad, i Sverige utan även utanför landets gränser. Han var samtida med bland andra Alice Tegnér som också skrev visor. Medan Felix kallades Sveriges vispappa var Alice Tegnér landets vismamma.

    När det gällde synen på barn var pedagogen, författaren och feministen Ellen Key en stor inspiratör.

    – Farfar såg verkligen barn. Han ville att barn skulle få vara barn. Kanske var det därför hans barnvisor blev så otroligt populära.

    För att även barnen skulle tycka om psalmerna som spelades på gudstjänsterna förändrade han dem lite.

    – Han ”truddeluttade” upp dem lite, lär han ha sagt, berättar Anne-Marie.

    Men han hade även humör och ingav respekt. Sjöng någon falskt i kören, tillrättavisade han personen, men inte på ett otrevligt sätt. Man tyckte om att vara i hans närhet, har Anne-Marie fått veta.

    – Han var en dynamisk och mycket levande person. Och barn älskade honom.

    Farfaderns intresse för barns tänkande och varande har Anne-Marie fått ärva. Hon arbetar nämligen med att utveckla läs- och läromiljöer för barn i Haninge kommun i Stockholm där hon vuxit upp. Hon har också fått Svenska Akademiens svensklärarpris.

    Av Felix Körlings tre barn, var det endast Anne-Maries pappa som kom att ägna sig åt musik. Han var pianist, bland annat stumfilmspianist och hade även ett musikförlag. Anne-Marie själv lärde sig spela piano, om än motvilligt.

    – Men jag sjunger. Inte professionellt. Men jag sjunger alltid. Tänk vad farfar och jag skulle ha truddeluttat tillsammans, säger hon och skrattar.

    Under hela uppväxten fick Anne-Marie höra talas om sin farfar. I hemmet var han rätt och slätt bara ”farfar” som trots att han var borta, ändå hade stor plats i släkten. Inte förrän Anne-Marie nämnde sitt namn och folk runt omkring henne började sjunga, förstod hon att han var speciell. Hos de flesta klasskamrater under uppväxten fanns alltid nothäften med farfars visor på pianot. Man sjöng hans visor överallt.

    – Så småningom insåg jag att min farfar var en berömd person.