Solbarnet Fry har tvingats fly från Kungsgården och lever nu gömd i vildmarken tillsammans med några få förtrogna. Samtidigt håller den maktlystne Aldur bygden i skräck genom sina människooffer, i väntan på att kungen i Kivik, den mäktige Halvor, ska ankomma.
Halvor vill ha Solbarnet Fry i sin tjänst, och Aldur är beredd att göra vad som helst för att locka fram henne. I maktkampens mitt är det omöjligt att veta vem man kan lita på. Vän kan bli till fiende, fiende till vän, och till slut måste Fry sätta all sin tillit till Solgudinnan. För den här konflikten kan bara lösas genom ett mirakel.
”Kungsgården” är den fjärde och avslutande delen i Monika Hääggs serie om bronsåldersflickan Fry, och precis som de andra böckerna i serien utspelar den sig i ett forntida Halland.
I ”Kungsgården” har det övernaturliga inslaget fått stå tillbaka lite till förmån för de mänskliga konflikterna. Och de är många, både själsliga och sinnliga. Mest märkbara blir de hos den åldrande gudinnetjänaren Hird, som slits mellan sin lojalitet till Fry och sin komplicerade kärlek till Tore, mannen som hon både älskar och föraktar.
På det hela taget känns det som om de flesta huvudkaraktärerna fördjupas och utvecklas, nu när så mycket står på spel. Och lika lite som Fry vet vem hon kan lita på, vet läsaren det, för här är gott om tvära kast och överraskningar. Men Monika Häägg lyckas knyta ihop alla trådarna och ger sin bronsålderskrönika ett känslosamt och storslaget avslut, men inte utan att lämna kvar en del åt läsarens egen fantasi.
