”Intermezzon” – tvåa i novelltävlingen/ung

Julia Hemmendy från Halmstad kom två i novelltävlingens ungklass – så här tyckte juryn om hennes bidrag, ”Intermezzon”: ”En berättelse som flätar samman tre unga människors utanförskap i en novell med poetiska ambitioner som experimenterar med formen.”

ANNONS
|

Intermezzon

Oro blott en fläck,

Från fruktans svarta bläck

Samir vägrar prata då ingen kommer att förstå honom; ingen i skolan pratar hans språk. Han har blivit van vid att observera andra, men själv bli missförstådd. Som flykting känner han att det är en del av hans liv, och det finns inget han kan göra. Det känns inte hopplöst, bara utanförhans kontroll.

Blåögd vuxens barnasinne,

För alltid, ett smärtsamt minne

Antonia ligger på gatan, frusen och hopkrupen, i hopp om en slant. Hon har velat ha en sån där väska och sånt där hår, men det är inte vad Moder Jord har i åtanke för henne. Antonia fortsätter svälta i hopp om slanten ingen ger – varken vuxen eller barn.

ANNONS

Klara lutar sig mot skolväggen med en cigarett mellan fingrarna. Efter att hennes mamma slängde ut henne har hon haft svårt att sluta med dem. Hon bor hos en vän så länge, tills hennes mamma vill ha tillbaka henne. Hon känner smärtan av det brutna revbenet från mammas killes spark.

Dolda väktares ögon ser

Mer än vad visas när de ler

Samir tittar på när Klara trampar ner den använda cigaretten, och hur hon genast börjar på en ny. Han vill prata med henne, men vet att hon inte kommer förstå vad han vill ha sagt. Samir tycker synd om henne, så som många tycker synd om honom.

Klara går till Konsum som vanligt under lunchrasten, och ser flickan som alltid sitter utanför, frusen och hopkrupen. Klara köper vad hon behöver och går ut igen, utan en blick bakom sig.

Antonia tittar på Klara, tjejen som alltid kommer förbi vid lunch på torsdagar, med den fina väskan och det fina håret. Åh, om hon bara kunde prata med henne! Men Klara har förmodligen en massa vänner att gå tillbaka till och skratta med. Antonia önskar att hon var en av dem, men vet att det är omöjligt; hon är fattig, och Klara verkar vara rik.

ANNONS

Tysta hjälpens givande hand

Färdas över vatten och land

Samir går in på Konsum för att köpa en cola, och ser Antonia där utanför. Han vinkar och ler utan att få något svar, men han är van vid det.

Vad Antonia inte är van vid, däremot, är att få ett äpple och en cola nedlagd framför sig. Hon tittar upp på Samir, och när han nickar ler hon det största leendet hon kan. Försiktigt tar Antonia upp äpplet till munnen och biter av en stor tugga. Hon blundar i skönheten av en så underbar smak, men när hon öppnar sina ögon igen är Samir borta.

Karma spinner sin eviga sägen;

Början av den orörda vägen

Samir, med sitt nyfunna mod, går fram till Klara. Han ger henne tuggummipaketet som han köpte för sina sista pengar, ler, och går därifrån. Han vägrar att stanna för han vill inte bli missförstådd igen.

Klaras mamma ringer när hon tuggar på tuggummit killen gav henne. Mamma frågar om Klara vill komma hem, men hon tror fortfarande att allt är Klaras fel, när det var mammas pojkvän som började med att dra Klara i håret och sparka henne. Klara tittar på tuggummipaketet och säger nej, inte än. Hon vill ställa saker till rätta först.

ANNONS

Nya perspektiv ser olika sätt,

Allt som var svårt blir genast lätt

Hon börjar med att ringa sin pappa. Han är jätteglad att höra från henne och de bestämmer att hon ska åka upp till honom i helgen.

Sedan går hon in i second-hand affären och köper en billig men tjock jacka, och ger den till Antonia. Klara kan faktiskt inte sätta fingret på varför hon vill vara generös, men hon är fortfarande i ett glädjerus efter att ha sagt nej till sin mamma och ja till sin pappa.

Till sist köper hon ett tuggummipaket och en cola till Samir. Igen, hon vet inte varför, men det känns rätt. Och ibland får man bara gå på magkänslan, för det kan göra en lyckligare. Om denna ‘en’ är Klara eller Samir, bryr Klara inte sig om.

Allt nytt förblir beständigt

Och inget känns lika eländigt

Klara funderar på att slänga sitt cigarettpaket, men vet att hon ändå snart skulle köpa ett nytt. Däremot väljer hon att istället sakta dra ner på dem, för det valet känns mer realistiskt.

Antonia är varm i sin jacka, och vinkar på alla som går in genom entrén till affären. Hon vet att ingen bryr sig om hennes glädje, men för en gångs skull har Antonia inte deras uppmärksamhet i åtanke. Och, för en gångs skull, känns det fantastiskt.

ANNONS

Samir dricker snabbt upp sin cola, men är väldigt sparsam med tuggummit. Han vill dela med sig till sina syskon, så de också kan vara lika glada som han.

Men vem vet vad som kommer härnäst?

Oförutsägbarheten är nog bäst.

ANNONS