Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

I barndomens landskap

Det är halvtid i Karl Ove Knausgårds autofiktiva romansvit ”Min kamp”. Det innebär inte att det är halvtid i Karl Ove Knausgårds liv. Saker och ting är mer komplexa än så.

Böcker

Karl Ove Knausgård: ”Min kamp 3” Översättning Rebecca Alsberg (Norstedts)

I kampens tredje del flyttar familjen Knausgård, mor och far, storebror Yngve och Karl Ove från Oslo till Tromöya vid Norges sydkust.

Det är i denna halvlantliga miljö, ett villasamhälle med en affär och en bensinmack, en skola, en fotbollsplan och soptipp som Karl Ove Knausgårds liv kretsar kring från sju års ålder upp till de tidiga tonåren. Till skillnad från tidigare delar bjuds vi inte på några sofistikerade kast i tid och rum. Det här är en kronologisk linjär barndomsskildring, klassisk, trygg – åtminstone för läsaren.

Att det är en berättelse utan egentlig större dramatik än vilket pålägg lille Knausgård har på kvällsmackorna spelar mindre roll då författaren har en blick för barnets ackumulerade tid.

Denna eviga tid – som enligt psykologisk expertis är så viktig för våra liv – går att koka ner till tre-fyra timmar per dygn och då tänker jag varken på skolan eller umgänget med familjen utan stunden mellan skolan och kvällsmaten, den där tiden i ensamhet, innan kamraterna ringer på dörren eller fotbollsträningen börjar. Det är en tid av leda, tristess, men det är också en individualiseringsprocess. Karl Ove Knausgård gör litteratur av den.

Naturligtvis finns det andra med också, det vi förväntar oss i en västerländsk uppväxtskildring från 70-talet: den första kyssen, den olyckliga förälskelsen, äcklet, pinsamheterna, det triviala buset, det förbjudna.

Sensmoralen är att Karl Ove, klassens bror duktig, en besserwisser, lär sig att det inte alltid är bäst att vara bäst. En svårsmält erfarenhet (som förmodligen är generationsbetingad).

Jag sa ”trygg för läsaren”, jag sa ”utan egentlig dramatik” för vad som hänger som ett damoklessvärd över den unge Karl Ove Knausgård är relationen med fadern. Pojken är paniskt rädd för sin egen far och den lika klumpiga som subtila pennalism denne utsätter honom för.

Knausgårds skräck för sin egen far tar sig sådana proportioner att han önskar honom eller sig själv död. På så sätt fyller denna tredje del i luckorna i första delen av ”Min kamp” som tog avstamp i faderns död.

Är då denna tredje del i ett romanverk, vars magnitud man först nu börjar skönja, en norsk ”Populärmusik från Tromöya”, en ”Svinalängorna” med hög igenkänningsfaktor?

För all del. Men det är framförallt en påminnelse om att barndomens landskap består av vackra ruiner och att vi går bland dem dagligen.

KuKnausgard3omslag.jpg
KuKnausgard1.jpg
MEST LÄST