Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

image - 1
Skatter. Är regeringens skattehöjningar verkligen effektiva?

Hur ska detta finansieras, Magdalena Andersson?

Vid årsskiftet tar Sverige tillbaka topplatsen. Vi är vana vid att Sverige toppar internationella ligor och rankningar, men denna gång handlar det om en mindre smickrande lista, som förvisso också är en gammal svensk paradgren: beskattning.

I dag är marginalskatten skatten på den sist intjänade hundralappen på höga inkomster 57 procent (32 procent i genomsnittlig kommunalskatt och 25 procent i statlig inkomstskatt). De rödgröna föreslår i sin budget att marginalskatten ska höjas ytterligare nästa år genom en utfasning av jobbskatteavdraget.

Från en månadsinkomst på 50 000 kronor ska tre kronor i jobbskatteavdrag försvinna för varje extra hundralapp man tjänar. Vid 123 000 i lön är jobbskatteavdraget helt utfasat. Därmed höjs marginalskatten med tre procentenheter i detta intervall, till 60 procent. Det är högst i världen.

Det slutar dock inte där. Det är inte bara inkomstskatten som påverkar hur mycket en höginkomsttagare får behålla. Räknar man med arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter är den totala marginalskatten 74 procent. Inklusive utfasning av jobbskatteavdraget stiger den till 76 procent.

Skatter påverkar människors beteende. Det säger både sunt förnuft och forskning. Om det lönar sig mindre att jobba kommer några att gå ner i arbetstid eller anstränga sig mindre på jobbet. Därför finns det alltid en skattenivå som är så hög att ytterligare skattehöjningar leder till oförändrade eller minskade skatteintäkter.

Det finns en bred överensstämmelse i forskningen att Sverige har passerat denna gräns. När nationalekonomerna Peter Ericson och Lennart Flood nyligen räknade på utfasningen av jobbskatteavdraget kom de mycket riktigt fram till att åtgärden inte kommer att dra in några pengar till staten.

I Sverige brukar man inte räkna med beteendeförändringar när man utvärderar skatteförändringar. Det är oftast en rimlig försiktighetsprincip. Man ska inte kunna driva igenom stora ofinansierade skattesänkningar med hänvisning till luddiga dynamiska effekter.

Som Flood och Ericson har konstaterat förvandlas denna försiktighetsprincip till sin motsats när det handlar om skattehöjningar. Politikerna kan räkna hem stora intäktsökningar utan att ta hänsyn till att skattebetalarna kommer att förändra sina beteenden. Samma konservatism som utesluter beteendeeffekter vid skattesänkningar borde därför göra att man räknar med stora beteendeeffekter vid skattehöjningar.

Därför är det intressant att notera att Ericson och Flood antog ganska små beteendeeffekter när de kom fram till att avtrappningen av jobbskatteavdraget ger noll i intäkter. Räknar man med beteendeförändringar som ligger mer i mittfåran av forskningen blir slutsatsen att finansminister Magdalena Anderssons 2,7 miljarder i ökade intäkter från utfasningen av jobbskatteavdraget förvandlas till en minskning av skatteintäkterna med minst lika mycket. Hur har hon tänkt finansiera det?

Jacob Lundberg, doktorand i nationalekonomi vid Uppsala universitet

MEST LÄST