Halländska Sara sjunger först i ”Legally blonde”

Första numret framförs i en studentkorridor och ska sätta stämningen.

– Det ska vara lite som ett slag i ansiktet. Det är glad popmusik och även om det inte alltid är så avancerad och svår stämsång blir man trött och svettig, eftersom det är högt tempo och väldigt intensivt, förklarar Sara.

Precis som filmen ”Legally blonde” följer musikalen tjejgängets drottning, den populära, välklädda Elle Woods (Kaisa Hammarlund), som efter college flyttar till Harvard för att bli jurist och vinna tillbaka sin pojkvän Warner Huntington (Linus Wahlgren).

Hon stöttas hela tiden av Margot (Sara Englund), Serena (Malin Sjöquist Biancale) och Pilar (Laila Adèle).

– Ja, och när hon har flyttat är vi med som spöken i hennes hjärna, lite som kören i gamla grekiska dramer, säger Sara, som under spelperioden kommer att pendla mellan Malmö och sambon Johan Cahling i Stockholm.

Om ”Legally blonde” som planerat drar mycket folk, så hoppas Sara självklart på en förlängning i antingen Malmö eller någon annan stad.

– Man kan aldrig veta hur det går, men jag tror att publiken kommer att ha roligt. Det är en galen musikalkomedi, som också har ett starkt budskap, nämligen att våga vara den man är och tro på sig själv. I det här fallet visar en blond och snygg tjej att hon även är seriös och smart och mycket mer än bara en yta.

Lite tvärtemot din rollfigur Margot alltså, som väl är brunett och en minst sagt färgstark personlighet?

–  Ja, det har varit en utmaning att hitta äktheten i en roll som är flummig och så… ja, mycket. Man tror knappt att de tjejerna existerar, men jag har tittat på klipp av Paris Hilton och Maria Montazami som inspiration.

”Jobba aldrig med barn och djur” är en gammal sanning som tillskrivs skådespelaren W.C. Fields (1880–1946). Det rådet följer inte Sara Englund, för i en tidig scen ska hon agera mot en liten hund.

– Vi har repat flera gånger i veckan, men hundarna gör lite som de vill, så jag måste improvisera och det är kul. Vi har övat in särskilda handrörelser när de ska skälla, men på genomdraget i torsdags sprang hunden fram och tittade på publiken i stället, berättar Sara, som hade betydligt större hundar under uppväxten på landet utanför Varberg, en Golden retriever och senare en St. Bernard.

Å andra sidan kommer ingen föreställning vara den andra lik. I morgon torsdag är det upp till bevis!