– Det är klart att det är speciellt – det är ju här vi bor, säger han och dukar fram fika i huset.
1988, -89, -91, -94 och 2010 – fem gånger tidigare har han och Marie Fredriksson spelat i Halmstad. Men aldrig tidigare på Örjans vall.
Vladivostok, det var där långt borta i ryska Fjärran östern som turnén startade den 28 oktober i fjol.
Spelningen på Örjans vall blir turnéns 55:e och den lär fortsätta även om inget är planerat efter konserten i Warszawa i september.
– Men eftersom vi fyller 30 år först nästa år måste turnén vara till dess. Och vi har ju inte gjort Sydafrika, Asien och Syd- och Nordamerika ännu.
– Samtidigt är det ju Maries hälsa som styr hur mycket hon orkar.
Hittills har det också gått bra. Drygt 260 spelningar över hela jordklotet har det blivit sedan comebacken 2009.
– Egentligen är det otroligt – det hade man aldrig kunnat drömma om, inflikar Per ödmjukt.
För mottagandet har varit enormt där den pågående turnén lockar mer publik än den förra. Och det i en bransch som går på knäna.
– Eftersom inga artister längre tjänar pengar på skivförsäljning åker alla ut på turné. Och då menar jag alla! När vi spelade i en idrottshall i Madrid satt där affischer med allt från Katy Perry och Mark Knopfler till Foo Fighters. Och i magasinet Mojo såg jag att nästan alla gamla punkband har återförenats.
– Så konkurrensen är knivskarp och med det perspektivet är det fantastiskt att vi nästan säljer slut överallt. Det är visserligen inga stadionspelningar men ändå arenor som tar mellan 8 000 till 18 000.
I Kalmar kom 14 600 personer och mycket talar för drygt 15 000 i Halmstad.
– Men Sverige är inte Roxettes största marknad så målet med de fem spelningarna här var att sälja 50 000 biljetter, alltså ett Ullevi. Och det verkar vi klara med råge.
Samtidigt har den ständigt växande turnén försenat den kommande Roxette-plattan. Fem låtar är helt klara och, beräknar Per, ungefär 65–70 procent av skivan.
– Tanken var att vi skulle ha släppt en singel inför sommaren. Men det sprack bland annat på fusionen mellan Warner och EMI där mycket nytt folk ska in. Jag vill jobba med folk jag gillar, som liksom jag har en klar linje och respekt för vår historia och för det nya.
I stället blev det en nyinspelning av ”The look” ihop med en Kappahl-kampanj, där Addeboy vs. Cliff mixat låten.
– Vi har skrivit lite låtar ihop. Det svåra annars är att hitta folk som är duktiga på det som jag inte är bra på, att programmera och få det att låta tufft. Fast sedan låter det ju till slut ändå jag med mina typiska melodier och ackordföljder.
Till den nya plattan finns också ännu så länge ”hemliga” samarbeten. Och ett nygammalt.
– Jag spelar in den mesta av min sång i Tits & Ass-studion hos MP (Mats Persson). Men nu har vi faktiskt för första gången på länge också skrivit några låtar ihop som kanske kommer med på plattan.
– MP har liksom Christoffer (Lundquist), Clarence (Öfwerman) och jag själv också blivit mer nyfikna på det nya så jag skulle aldrig kunna skriva ”Fading like a flower” i dag, helt enkelt på grund av att jag har gått vidare som låtskrivare.
– Samtidigt är det viktigt att behålla balansen mellan det gamla och det nya. Förra turnén spelade vi mer nytt material, men nu är ”She’s got nothing on but the radio” från 2011 nästan den enda ”nya” låten. Folk vill helt enkelt ha hitsen, det gamla, och känna igen sig.
Genom sonen Gabriel ser han också hur musiken har förändrats.
– Jag kan inte påstå att musiken var bättre förr. Den är bara – annorlunda. Jag menar, musik för Gabbe är kanske ett komplement till ett dataspel. Han bryr sig inte om skivomslag som man själv gjorde eller vem som spelar trummor om det ens är någon som gör det...
– Dagens popmusik speglar ju samhället i dag eftersom det mesta görs på laptoppar där allt kan fixas till. Både på gott och ont och därför kör vi också utan maskiner live eftersom det är roligare.
Själv är Gessle också en flitig användare av sociala medier.
– Det är ju ett unikt sätt att komma nära fansen.
Du har ju gjort nästan allt med Roxette, Gyllene Tider, soloprojekt och filmmusik. Men är det något som saknas? Sätta upp en musikal?
– Jo, det skulle jag kunna tänka mig. Jag har haft svårt för musikaler eftersom de ofta är stöpta i samma form, men det är väl dags att lära mig det. Men Abbas ”Mamma mia” och Queen och Lloyd & Webber är också uppbyggda kring de stora låtarna så visst skulle Roxette, Gyllene Tider och mina sololåtar kunna fungera som bas till en musikal om man hittar rätt sätt, lite nytt, att göra det på. Kanske med en härlig galenpanna typ Jonas Åkerlund som regissör.
Och jodå, Per har fått förfrågan...
Varje konsert lever ju sitt eget liv – men kan du verkligen minnas någon speciell eller en viss låt?
– Bra fråga. Jag skriver ner allt i min bok och sedan filmar vi det också. Annars hade allt nog varit ett enda virrvarr, skrattar Per.
Snart kan han göra minnesanteckningar från turnéns 55:e spelning, hemma på Örjans vall.
