Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Gunel

Familjen hotas av utvisning till diktatur

För två år sedan lämnade de efter sig en lapp till barnen på köksbordet i asyllägenheten i Köinge utanför Falkenberg: ”Vi gör det för er skull.” Föräldrarna gick under jorden, gömde sig, för att komma undan en utvisning och i hopp om att barnen ändå skulle få bli kvar i Sverige. Men de orkade inte. Nu sitter de inlåsta hos Migrationsverket i Kållered.

Dottern, 18-åriga Gunel Sharifova i Falkenberg, är uppriven.

– Hela tiden får jag höra samma sak. Assistenten på Migrationsverket säger det. Min kontaktperson på socia­len säger det. ”Jag hoppas att det ordnar sig.” Jag vill inte höra det igen, för det kommer inte att lösa sig. Hoppet är ute, säger Gunel.

Hennes förtvivlan ligger alldeles under ytan. I flera år har hon varit ”den duktiga”, som när föräldrarna gick under jorden hamnade hos en fosterfamilj och satsade stenhårt på skolan. Hon hoppades att tiden skulle ge henne och den två år yngre brodern Ceyhun en möjlighet att få stanna. Hon har sin dröm att utbilda sig till läkare. Hon går just nu på Falkenbergs gymnasieskola, andra året.

Men den senaste veckan har allt ställts på ända igen.

– Polisen var hemma hos oss. Jag var inte där just då. Men hon som var hemma blev jätterädd. De var sex poliser, två framför huset, två på baksidan och två som knackade på dörren.

– Jag ringde till dem sen och fick veta att ”de planerade för min hemresa”. De sa att de bara ville tala med mig. Behöver de jobba på det här sättet?

Just nu planerar myndigheterna för att utvisa Gunel och de övriga i familjen. Deras asylskäl anses inte tillräckliga.

Gunel är ledsen, och säger om föräldrarna:

– Först försvinner de bara, sen dyker de plötsligt upp igen. Under den här tiden har jag bara pratat med dem i telefon någon enstaka gång.

– Jag förstår dem, samtidigt som det har varit svårt att leva utan dem i två år.

2. Rädda Barnen:

Jag försöker ha en professionell inställning till mitt uppdrag. Men det här är tungt, fruktansvärt tungt. Jag är förtvivlad över att man vill skicka tillbaka barnen till en diktatur som Uzbekistan, säger Per Sjövall, flyktingansvarig hos Rädda Barnen i Halland.

Under senare tid har han dessutom varit ”god man”, ansvarig för de två barnen medan deras föräldrar gömt sig.

Familjen Sharifov tillhör den turkiska minoriteten i Uzbekistan, en tidigare sovjetrepublik som under den diktatoriska ledaren Islam Karimov utvecklats i nationalistisk riktning.

Den turkiska minoriteten, en gång fördriven från Georgien under Stalins hänsynslösa regim, har under senare år upplevt återkommande trakasserier. Gunel Sharifova har själv berättat om mobbningen i skolan där lärarna aldrig ingrep. De var istället medlöpare i trakasserierna.

3. Pappa Mamed Sharifov:

Vi orkade inte längre, säger pappa Mamed Sharifov.

De kom med barnen till Sverige för fyra år sedan och sökte asyl. De hade medvetet valt Sverige, eftersom de hört gott om landet. De ville komma undan trakasserierna i hemlandet.

– Jag var taxichaufför och sedan busschaufför. Men på senare tid hade jag bara jobb ibland. Man fick gå och anmäla sig på en plats i Tasjkent på morgonen och kunde hoppas på att man blev utvald till något kortare jobb på något bygge eller liknande. Men ofta blev det inget jobb.

Som turkar i Uzbekistan hade de svårt. Mamed Sharifov kan vittna om det vardagliga hånet:

– Vi bodde i en tvårummare på fjärde våningen i ett hyreshus i Tasjkent. Grannarna brukade ställa sina sopor utanför vår dörr. Ibland kastade de sten på rutorna så att de gick sönder.

De svenska myndigheterna har inte tyckt att familjen har tillräckliga asylskäl och tycks misstro deras historia. Familjen ska skickas tillbaka till Uzbekistan. Utvisningsbeslutet kom för ett par år sedan. Då beslöt föräldrarna att gå under jorden. De lämnade barnen med en lapp på köksbordet i asyllägenheten i Köinge och hoppades att deras försvinnande skulle ge barnen en chans i Sverige. När de var försvunna fanns ju ingen möjlighet att skicka barnen till Uzbekistan. Där fanns ju ingen som kunde ta emot dem.

– Vi har under två år gömt oss i framförallt Göteborgstrakten. Vi har bott på flera olika ställen, vi har fått hjälp av kompisar. Men de senaste sex månaderna har vi bott i en källare i Backa. Jag har samlat flaskor och tomburkar för att få ihop lite pengar, i övrigt har vi lånat av kompisar.

De har mått sämre och sämre. En tillvaro i tilltagande misär. Röda korset har hjälpt dem lite grann. Rosengrenska stiftelsen, ett fristående nätverk av vårdpersonal som ger gömda flyktingar vård och medicinsk behandling, har gett dem stöd.

Men de orkade inte.

4. Mamma Gulnara Sharifova:

Mamma Gulnara Sharifova säger inte så mycket. Hon sitter stilla, viskar om sin saknad efter barnen, om att hon bara vill en enda sak: att få en ordnad vardag med sina barn. Medan hon och maken hållit sig gömda har hon tidvis blivit hjälpt till psykiatrisk vård. Hon äter dåligt, sover dåligt. De två åren i samhällets yttersta marginal, som gömd, har slitit hårt på henne.

– Hela tiden huvudvärk, säger hon.

Den tredje mars, en torsdag, tog de spårvagnen till Kållered utanför Göteborg och anmälde sig på Migrationsverkets kontor. Inte längre gömda. Eftersom de har ett gammalt beslut om utvisning och eftersom de hållit sig undan, så bestämde Migrationsverket att de skulle låsas in.

Nu tillbringar de sina dagar på det så kallade Förvaret i Kållered, inlåsta i väntan på att utvisas.

5. Advokaten:

Jag försöker göra det jag kan, med det är ett svårt läge, säger advokat Olle Palmgren i Göteborg som företräder familjen.

Hos Migrationsöverdomstolen har han begärt att barnens ärende ska omprövas en gång till, med tanke på att de en längre tid varit ifrån sina föräldrar och att de nu i fyra år bott i och fått anknytning till Sverige.

För föräldrarnas del har han inledningsvis begärt att de inte längre ska hållas inlåsta, utan att de ska släppas ut så att framförallt mamman får möjlighet till en psykiatrisk bedömning och behandling.

Han försöker vinna tid, att utvisningen inte ska verkställas.

– Dessutom har jag pekat på vad Migrationsverket själv skriver om Uzbekistan i en granskning från förra året.

Där konstaterar Migrationsverket att personer som varit utomlands, till exempel för att söka asyl i nordiska länder, löper en ökad risk för förföljelse när de kommer hem.

”I mångt och mycket påminner situationen i dagens Uzbekistan om vad som pågick i förhörslokaler och fängelser under Stalineran”, skriver Migrationsverket också.

Dit ska familjen utvisas.

6. Den tredje mars:

I en inlaga till Migrations­överdomstolen skriver advokat Olle Palmgren: ”Jag vill också hänvisa till den heltäckande ramöverenskommelse om asylpolitiken som träffades mellan Regeringen och Miljöpartiet de gröna den 3 mars 2011. Enligt ramöverenskommelsen slås bland annat fast: Sverige skall ha en human asylpolitik och vara en fristat för dem som flyr undan förföljelse och förtryck…Särskild hänsyn ska tas till barns bästa…”

Den tredje mars var dagen då regeringen berömde sig om sin överenskommelse. Samma dag som två asylsökande inte längre orkade hålla sig gömda.

Och vilken hänsyn tas till barnens bästa?

– Finns det någon som kan göra något för oss? undrar Gunel Sharifova.

Turk-Uzbeker0068.jpg
Kämpar för sina barn. Mamed Sharifov säger att en enda sak betyder något för honom: att de två barnen får en chans att stanna i Sverige. Det var därför han gömde sig i två år tillsammans med hustrun Gulnara.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) har tvingats stänga sitt kontor i Uzbekistan, sedan myndigheterna upphävt kontorets nödvändiga registrering.

”Tasjkent räknar uppenbarligen med att det inte kostar något att begå övergrepp mot den egna befolkningen och tysta den internationella rapporteringen”, sade HRW:s chef Kenneth Roth i ett uttalande.

Uzbekistan är Centralasiens mest hårdföra diktatur och har upprepade gånger anklagats för tortyr.

(TT-Reuters)

MEST LÄST