Nu är tid att tänka på de döda själarna

Vad är död? Vad är liv? Vilken är livets mening? Finns det ett liv efter detta? Det här är frågor som kan bli aktuella nu då vi firar Allhelgona och pryder våra anhörigas gravar med levande ljus. I dag berättar Anders Bergenek om fyra av de personer som fått sin sista vila på Norra kyrkogården i Halmstad.

ANNONS
|

Många människor uppskattar att besöka kyrkogårdar (eller begravningsplatser, som de kallas i dag). Ofta beskrivs dessa platser som de dödas vilorum. Normalt sett vilar också en sorts evig frid över en kyrkogård. Den vackra naturen och tystnaden skapar en inre ro – samtidigt som ett fönster öppnas emot de existentiella frågorna.

På 1700-talet begravdes de döda runt S:t Nikolai kyrka på det som i dag är en omgivande gräsmatta. Vid århundradets slut började denna bli full och det fanns ett behov att finna en ny lämplig plats. Valet föll på den Rhedinska lyckan som låg cirka 400 meter norr om Norre Port. Många tyckte att detta var för långt från stadens centrum och dess kyrka. Om begravningsgudstjänster skedde där skulle det bli en lång sträcka att förflytta sig till kyrkogården och själva gravsättningen – och då begravningsgudstjänsten skedde på kyrkogården skulle det bli svårt att ringa i kyrkklockorna vid rätt tillfälle. Platsen fastställdes dock och Norra kyrkogården invigdes i december 1816. Den fick aldrig någon egen klockstapel eller ett begravningskapell.

ANNONS

Halmstad växte snabbt vid den här tiden och det uppstod ett behov av ytterligare en begravningsplats med bättre möjligheter att expandera.

LÄS MER:Valet då kvinnorna fick höja sin röst

Kyrkogårdens västra del är den ursprungliga. Med tiden blev den också full och ytan måste 1868 mer än fördubblas. Den nya marken låg öster om den gamla. Halmstad växte snabbt vid den här tiden och det uppstod ett behov av ytterligare en begravningsplats med bättre möjligheter att expandera. Det innebar att Västra kyrkogården skapades och togs i bruk i januari 1882.

En kyrkogård kan ses som en samlingsplats för ett antal intressanta människoöden. Låt oss stanna upp vid fyra av de personer som är begravda på Norra Kyrkogården. Den första blir grosshandlaren Axel Edvard Pihl, 1837-1926. Hans rötter var skånska. Tillsammans med en kompanjon övertog han 1863 Ekedahls Minut- och diversehandel i Halmstad. Företaget omvandlades till firman Carlsson & Pihl som bland annat handlade med gödningsämnen. Pihl övertog 1876 själv den lönsamma rörelsen och drev den till 1903.

LÄS MER:Tveksamt om Kirsten någonsin besökte ”sitt” hus

Axel Pihl var under en följd av år ledamot av stadsfullmäktige och hade även uppdrag i drätselkammaren, hamnstyrelsen, fattigvårdsstyrelsen, skol- och kyrkorådet, Hallands Enskilda Bank, Halmstads Sparbank, Hallands Ångfartygs AB och Halmstads Systemaktiebolag. Dessutom var Pihl ordförande och vd i Halmstad-Bolmen Järnvägs AB samt aktiv i landstinget. Vid sin död prisades han som ödmjuk, fridsam och hjärtegod, en person som ville göra alla till lags.

ANNONS

En annan gravsten har fångat min uppmärksamhet på grund av yrkestiteln ”operasångerska”. I graven ligger Wendela Andersson-Sörensen, 1860-1926, som vid sin bortgång beskrevs som en av Halmstads mest kända personer. Hon var född i här i staden och dotter till en regementsmusiker som dog tidigt. En väninna till modern räddade situationen genom att ta på sig att ekonomiskt stödja dotterns fostran. Wendela framstod tidigt som ett musikaliskt underbarn och gjorde redan som nioåring en konsertturné runt Sverige. Då ingick även en konsert i Halmstad.

År 1877 kom Wendela Andersson till Stockholm för att studera sång och plastik. Hennes karriär understöddes bland annat av drottning Josephine. Hon knöts därefter till Stora Teatern i Göteborg samt Nya Teatern och Kungliga Operan i Stockholm. Under en kortare period vistades hon i Frankrike och uppträdde i Nice och Paris.

År 1888 gifte sig Wendela med en dansk tandläkare, Sophus Sörensen, och flyttade till Köpenhamn. Även där blev hon en känd och uppskattad sångerska. Efter makens död 1899 flyttade Wendela Sörensen till Stockholm och blev lärare vid Musikaliska Akademin. År 1914 återkom hon till Halmstad bland annat för att ta hand om sin gamla mor. Till sitt sätt sades hon vara älskvärd, enkel och flärdfri. Hon är begravd med föräldrarna i familjegraven.

ANNONS

Nere i kyrkogårdens sydöstra hörn finns familjen Petris familjegrav. Där vilar bland annat adjunkten vid läroverket Carl Magnus Petri, 1836-1916. Han var född i Göteborg och hade studerat i Lund. År 1859 utsågs han till adjunkt på läroverket i Halmstad. I en omgivning som normalt sett var mycket konservativ var han en utpräglad frisinnad och liberal. Det politiska engagemanget gav honom även en plats i stadsfullmäktige. En levnadstecknare menade att han inte ens vid hög ålder utvecklade någon form av ”senil konservatism”. Som pedagog var C. M. Petri modern och hade en mindre distans till sina elever än vad som var vanligt.

Prästsonen C. M. Petri var själv prästvigd och ska ha närt en dröm om att få bli kyrkoherde i en egen församling, något som aldrig förverkligades. Hans hjärta klappade för de utsatta i samhället och inför sin död hade han uttryckt en önskan att begravningsgästerna skulle skänka pengar till slumverksamheten i stället för att hedra honom med blommor.

Under en period var Laura Petri föreståndare för ett räddningshem för före detta prostituerade kvinnor i Stockholm.

Mer känd än fadern blev dottern Laura Petri, 1879-1959, som har fått sitt sista vilorum tillsammans med föräldrarna. Redan som ung uppvisade hon en stor kunskapstörst och blev en av de första kvinnliga studenterna i Halmstad. Laura Petri anslöt sig därefter till Frälsningsarmén och utbildade sig till officer. Under en period var hon föreståndare för ett räddningshem för före detta prostituerade kvinnor i Stockholm.

ANNONS

Laura Petri utbildade sig senare på universiteten i Göteborg, Lund och tyska Tübingen. Studierna kröntes med en doktorsgrad. Hon skrev ett flertal böcker och fortsatte parallellt sitt arbete för att stödja utsatta människor. På ålderns höst kom hon tillbaka till Halmstad och startade äldreboendet Västersol. Hon ”föll på sin post” när hon en sommardag 1959 omkom. Hon var på väg till ett sjukbesök hos en person på S:t Olofshemmet och blev överkörd av en motorcykel på Laholmsvägen. Laura Petri beskrevs som en stark kvinna som förenade en egen typ av glad kristendom med människokärlek, frimodighet och en hög intelligens.

Vid Allhelgona brukar jag och min fru tända ljus vid våra anhörigas gravar. Det rekommenderar jag även er andra att göra – så får vi omfattande och vackra ljushav på våra begravningsplatser. Själv kommer jag i år att ta en tur också till Norra kyrkogården och sätta ljus på de tre gravar som jag här har skrivit om. Det blir mitt sätt att hedra personer som med sitt arbete och sätt att vara skapat delar i den helhet som utgör Halmstads kulturarv.

Läs fler artiklar i serien "Vår historiska stad" här!

ANNONS