Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/7
ANNONS ▼

När stumfilmen och gatlamporna kom till stan

Elektricitet, telefon och radio är självklara saker 2017 – men i slutet på 1800-talet var de smärre sensationer. Så här gick det till när gatlamporna och stumfilmen gjorde sitt intåg i Halmstad.

Storgatan en sommarmorgon i mitten på 1890-talet sett genom mästerfotografen Anders Johan Hagnells kameraobjektiv: en fantastisk bild där man ser Storgatan i hela dess längd. På höger sida kan man inte undgå att se Hallands Enskilda Banks palats i italiensk renässansstil. Detta ståtliga hus stod färdigt 1883.

Snett emot på andra sidan gatan syns Tvistens hus (Norre Kavaljeren), som är från 1620-talet och därmed ett av Halmstads äldsta hus. I bakgrunden till höger skymtar S:t Nikolai och där kan man ana att kyrkan hade svart urtavla vid den här tiden – först 1910 bytte man till ett tornur med vit urtavla.

Till höger på gatan syns också fyra stycken av de då fåtaliga elektriska gatlamporna och i bakgrunden till vänster sticker elverkets skorsten upp.

1883 startade Halmstads Telefonförening med 58 abonnenter och denna telefonstation förlades hos Telegrafbyrån som då hade lokal vid Hamngatan. Stationen flyttades sen till Frimurarehuset på Köpmansgatan. 1892 överläts Halmstads Telefonförening till Telegrafverket och 1903 flyttade man till Riksbankshuset i korsningen Viktoriagatan-Strandgatan.Där blev man kvar tills den nya Telefon- och telegrafstationen på Lilla torg stod färdig 1926.

1890 kom Elektricitetsverket vid Hamngatan i gång och Halmstadborna kunde för första gången njuta av elektriska gatlampor. Till att börja med var det i centrum och gatljusen stod inte precis tätt. Storgatan hade, som tidigare noterats, i början av 1890-talet endast fyra elektriska gatlampor, men under åren som följde installerades el på fler och fler ställen och snart hade även många hushåll tillgång till elektricitet.

1905 i oktober månad öppnade den första stumfilmsbiografen i Halmstad. Den hette Halmstads Biograf-Teater och fanns i källaren till Baertlingska huset, i hörnet Brogatan-Köpmansgatan (där EPA sedan kom till att ligga).

Att gå på bio blev mycket populärt och fram till 1926 startade totalt 18 biografer. En del fanns bara något eller några år och en del byggdes om och fick nya ägare.

Den sista stumfilmsbiografen i Halmstad var Biorama-Teatern som öppnade i huset Köpmansgatan-Bryggaregatan i oktober 1908. I april 1931 fick man dock lägga ned.

Nu frågar sig nog en del, när ljudfilmen kom till Halmstad och det blir en liten historia för sig själv: Det var Palladiumbolaget som inköpte en gammal byggnad vid Fredriksvall och engagerade stadsarkitekt Sven Gratz för upprättande av ritning till en ny stumfilmsbiograf, Gröna Kvarn. Den hade plats för 300 personer och var något alldeles extra för den tiden.

Invigningen ägde rum den 22 februari 1925 i närvaro av 150 särskilt inbjudna gäster med landshövding Axel Mörner och borgmästare Georg Bissmark i täten. Den 29 januari 1930 fick Gröna Kvarn äran att vara den första biografen i Halmstad som visade riktig ljudfilm. 1936 etablerade sig Anders Sandrew i Halmstad genom att överta Gröna Kvarn. Den döptes om till Roxy och visade film några dagar i veckan till 1940 då den lades ner.

Den 22 december 1923 annonserade Grand Hotell om en radioafton samma dag kl 19.00. ”Musik, sång m. m. kommer att utföras genom högtalare samt förbindelser med in- och utländska stationer”. I en notis i samma tidningsnummer antyddes att Grands gäster ”utlovas något så ovanligt som en radiokonsertafton. Det är meningen att mellan 7 och 8 söka förbindelse med Stockholm och mellan 8 och 9 med Lyngby station i Danmark och därefter med utländska radiostationer. Om allt fungerar väl, bör det bli en minnesvärd afton” hette det bland annat i notisen.

Men publiken blev inte allt för fulltalig. Eric Hägge, Hugo Månsson, Eric Hagnell och Bengt Ahlberg satt med lurar utan att höra något nämnvärt. Det hela var väl närmast ett fiasko, men snart nog skulle Halmstadborna kunna höra på radio. En sändare uppfördes på Wasaplan, som senare döptes om till Radioplan. Stationen byggdes med delvis insamlade medel och frivilliga grävde för fundamenten och jordkablarna. Sändaren hade en våglängd på 400 meter och togs i bruk i september 1926. Stationen medverkade för första gången i rikssändning den 21 april 1927 och invigdes officiellt en vecka senare.

Stationens första studio låg på Storgatan 7. Riksutsändningarna gick via telefonledning från Motala. 1928 hade man 6 000 licensierade åhörare. 1949 togs sändaren över av Televerket och de drev den till 1970, då den lades ner. Det lilla Sändarhuset, som är ritat av stadsarkitekt Sven Gratz, finns fortfarande kvar.

Fotnot. Bilderna i reportaget kommer från Bildstationen vid Hallands konstmuseum och Föreningen Gamla Halmstad. 

 

MEST LÄST