När badturismen erövrade ödemarken

Från tassemark till attraktivt havsbad – det här är historien om hur trender från Europa fick fäste i lilla Halmstad och sådde fröet till dagens Tylösand.

ANNONS
|

För drygt 100 år sedan var Halmstad en föga känd stad. Befolkningen ökade dock snabbt och var i mitten av 1920-talet uppe i 20 000 invånare. Den moderna utvecklingen hade skapat nya industrier och service­näringar. I staden fanns då drivande personer – i dag skulle vi kalla dem entreprenörer – som tänkte nytt och såg möjligheter att bland annat utveckla badkulturen. Deras engagemang skulle förändra Halmstad.

Hovfotografen Johan Hallberg retade sig på att Halmstad tömdes på somrarna. De som hade pengar åkte till Båstad, Varberg och Särö och tog in på badhotell. Han ville att de skulle stanna hemma och att Halmstad med sina fina stränder skulle dra till sig besökare från övriga landet. Och det fanns pengar att tjäna på badturismen.

ANNONS

Idén att nöjesbada i havet hade etablerats ute i Europa under 1800-talet. Det ansågs plötsligt hälso­samt att ta kalla havsbad och så kallade badorter började växa upp.

Halmstadborna började också vid slutet av 1800-talet under varma dagar att bege sig till stränderna för att ta sig ett dopp. Närbelägna Östra stranden och Västra stranden var av naturliga skäl mest populära. Bekvämligheter saknades dock och badkulturen uppvisade också brister. En arg kvinna skrev 1912 en insändare i Hallandsposten om vissa manliga Halmstadbors oskick att utan hänsyn bada nakna på allmänna stränder. Detta generade kvinnorna som flydde. Skulle Halmstad bli en badort av rang måste invånarna lära sig badkultur, menade skribenten.

Just 1912 pågick intensiva diskussioner, med bland andra Johan Hallberg som deltagare, om att utveckla Tylösand till ett havsbad med hotell och restaurang. Ett gäng herrar hade rekognoserat och kommit fram till att platsen i Tylöbukten där klipporna möter sandstranden var den mest lämpliga. Här fanns en höjd att bygga hotellet på och utsikten mot Tylön var magnifik. Klipporna påminde om Kullaberg och platsen kunde därmed liknas vid det framgångsrika Mölle. Det fanns också gott om plats för solbadande i de dubbla dynerna mellan hotellet och havet.

Men det fanns motståndare till idén. Tylösand var verklig ödemark. Vägen till dit var en mil lång och i mycket dåligt skick. Vem skulle vilja åka så långt? För att få en attraktiv badort behövde man också dra el samt vatten och avlopp, vilket skulle kräva stora kommunala investeringar. Det fanns många mer angelägna behov att tillgodose, menade kritikerna.

ANNONS

1915 lyckades Johan Hallberg emellertid få igång byggandet av en restaurang med tio hotellrum. I augusti stod det vackra huset klart, brunmålat med vita knutar. Runt restaurangen löpte en balkong med tak och vidunderlig utsikt över havet. En båtförbindelse hade redan startats mellan rådhuskajen och en brygga nära Görvik där Halmstad hade en sommarlovskoloni för barn. El och vatten var det till att börja med lite sämre med.

Starten den 8 augusti 1915 var diskret. Källarmästare var Ludvig Berthelsen som också basade över Hotell Mårtensson och restaurangen på Bastionen. Många år senare skojade Hallberg om att Berthelsen i Tylösand sålde de torra smörgåsar som han inte blivit av med på Mårtensson. 1916 övertog Anna-Lisa Johansson tjänsten som källarmästare efter Berthelsen.

AB Tylösands Havsbad bildades först 1917 och då med Johan Hallberg som direktör. Han blev kvar i den befattningen under 31 år. Redan på 1920-talet utvidgades hotellet och restaurangen. Vid Halmstad­utställningen 1929 fick Tylösand sitt stora nationella genombrott. Därefter byggdes anläggningen ut och blev ännu större. Runt hotellet växte sommarhusbebyggelse, en 18-håls golfbana, tennisbana och den vackra rododendronparken. Vägen hade då redan förbättrats och det fanns en bussförbindelse Halmstad-Tylösand. Sedan har utvecklingen bara fortsatt – men det är en annan historia.

ANNONS
ANNONS