Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

1/8
ANNONS ▼

Malcolm Sinclair Svensson – ett fin morfar och en sjöman som ständigt längtade till havs

Han rundade Kap Horn sju gånger och var med om tre förlisningar. Malcolm Sinclair Svensson var en skicklig skeppstimmerman som bar på en ständig längtan ut på de stora världshaven. I dag skriver Tore Christiansson om sin fina morfar – vars liv nu blir stommen i en teaterpjäs.

Min morfar Malcolm Sinclair Svensson föddes 1877, som den äldste i en syskonskara av åtta barn. Hans stora längtan var att komma ut med de stora segelfartygen och se sig omkring i världen. Därför började han redan som 15-åring på det Frandsenska varvet i Halmstad 1892. Varvet låg på östra sidan av Nissan i nivå med nuvarande Stapelgatan och under 20 års tid byggde man där 23 fartyg.

Morfars liv till sjöss började 1897 då han på eftersommaren mönstrade på det svenska fartyget Pollux av Trelleborg, som gick till Antwerpen och sedan tillbaka till Sverige igen.

I Antwerpen såg morfar alla de stora segelfartygen som låg i dockorna och hans önskan var att få komma ut på långtrad med ett sådant skepp. Senare det året gick hans dröm i uppfyllelse, då han fick mönstra på den danska barken Hans, som var en skönhet att skåda.

Morfars första resa gick till Guatemala och tog 126 dygn ut – och 127 dygn hem. På hemresan fick hela besättningen skörbjugg och så fort de kom fram till Liverpool togs de in på sjukhus. Där fick de äta enbart grönsaker och frukt, som var det enda botemedlet på den tiden. Kosten ombord var minst sagt usel och den bestod av sluring, korngryn, torkade grönsaker och ärter med salt fläsk.

Efter sjukhusvistelsen i Liverpool fick morfar ta sig hem för att göra de återstående tre månadernas värnplikt. Medan han väntade på besked från Karlskrona örlogsbas passade han på att jobba på Frandsenska varvet igen och efter värnplikten tog han sig ner till Hamburg där han visste att det fanns många stora segelfartyg.

Med sju mark på fickan for han iväg och tänkte att ”kommer jag bara ner till S:t Pauli så träffar jag alltid någon sjöman som kan visa mig till något fartyg”. Morfar hade tur och fick mönstra på det danska barkskeppet Valparaiso från Ribe.

Den första resan gick till Cardiff, där man skulle lasta kol som skulle vidare till Zanzibar. Det var det året boerkriget började och engelsmännen sa ”It is only a breakfast” – men den frukosten varade i tre år. Dagen före julafton gick Valparaiso från Cardiff med god vind ner till Biscayabukten och där fick de veta var de hörde hemma allihop: rykande storm av första klassen.

Morfar stod till rors surrad med en stropp på varje sida för att inte spolas överbord. Sjöarna gick rätt över honom och det enda han kunde se var de gula masterna. Den hårda stormen slog dock ner master och rår och de fick bara hugga av tågvirket, som höll dem.

Till sist låg de och drev hjälplösa som ett vrak och kunde inte längre manövrera fartyget. De gjorde klart livbåtarna, men sjöarna tog båtgalgar, livbåtar och allt de kunde ha användning för. Så låg de och drev i tre dygn. De samlade ihop allt brännbart och hällde drev och tjära på det och gjorde upp en stor eld på backen. En engelsk ångare som hette Afganistan fick syn på dem. Först fick de en kraftig stålwire från honom, men den gick av. De fick en till – och den gick samma väg.

Men engelsmannen gick med på att göra ett sista försök. Valparaiso satte ut sin bogserkabel, en 12 tums manillakabel, och på det en 15 famnars ankarkätting, och då blev det tillräcklig fjädring så att Valparaiso kunde bogseras in till Vigo i Portugal. Där låg hon för reparation i sex månader och senare skulle morfar konstatera att ”där fick en skeppstimmerman veta var han hörde hemma.”

Morfars yrke innebar att han skulle sköta underhållet ombord och även laga allt som gick sönder. Efter stormen på Biscaya-bukten skickades nya master ner från Hamburg, men han fick tillverka samtliga rår: hugga ut dem ur stockar eller grova balkar för att sedan hyvla, slipa, fernissa och sätta på beslag.

På Valparaiso var morfar i två år och åtta månader och även längre fram i livet seglade han nästan uteslutande på långfart – och nästan alltid med de stora segelfartygen, fullriggarna och barkskeppen. Han rundade Kap Horn sju gånger och var med om att förlisa tre gånger (en av dem i Röda havet – då låg han i vattnet och väntade på att bli räddad i över ett dygn).

Han arbetade också på en del svenska segelfartyg såsom fullriggaren Vinga, fyrmastbarkskeppen C.B. Pedersen och Abraham Rydberg. Den sistnämnda var ett skolfartyg för handelsflottan och gick för Rydbergska Stiftelsen i Stockholm. Morfar höll kontakt med besättningen från Abraham Rydberg livet ut – när han var 80 fyllda blev han bjuden på en fest med Rydbergsgastarna i Göteborg, men han tyckte det var för strängt att resa.

Morfar hade ingen telefon så hans dotter – alltså min mor – ringde och talade om detta för kapten Tamm, morfars befälhavare under flera resor till Australien. Då meddelade kapten Tamm att ”hälsa timmerman att vi kommer och hämtar honom med direktionsbilen. Han skall bara stå färdig när bilen kommer så ordnar vi resten – och vi ser också givetvis till så att han blir hemkörd”. Kan tänka mig att morfar mådde gott då den stora svarta limousinen stannade utanför Söder 33!

Jag var bara tolv år när morfar dog, men jag kommer ihåg en hel del som han berättade. Bland annat om hur det kändes att stå bunden till rors för att inte spolas överbord, om kamrater som föll från riggen i full storm och om sådana som blev tokiga av feber och hoppade i havet.

Min mor var med morfar hos ögonläkaren när han var drygt 80 år. Då var han nästan blind, på det ena ögat såg han ingenting och på det andra hade han grön starr. Dessutom var han svårt hörselskadad. Doktorn frågade vad han haft för sjukdomar i livet och då svarade morfar: ”När jag var liten fick jag arsenikförgiftning, så därför är jag kort i växten och sen har jag haft de vanliga sjömanssjukdomarna: malaria, gula febern, beriberi, kolera och skörbjugg. När jag sen var hemma fick jag också spanskan. Men annars har jag varit riktigt frisk under mitt liv”.

Doktorn tittade häpet och frågade min mor om det verkligen kunde stämma. Och när mor svarade att ”ja, det gör det” bara ruskade doktorn på huvudet.

Morfar mönstrade av för gott 1939, då han var drygt 60, och arbetade sen på Halmstad varv, på västra sidan av Nissan, tills han blev 75 år. Trots alla vedermödor till sjöss så längtade han alltid ut igen.

Jag hyser en stor beundran för min morfar, för trots alla svårigheter behöll han alltid lugnet och var en hjälpsam och vänlig människa med en mycket stor yrkesskicklighet. Vid hans begravning sa befälhavaren för Abraham Rydberg, kapten Sune Tamm, att ”En arbetets sanne adelsman har gått ur tiden”.

 

Fotnot: Här kan du läsa om ”Timmermannen som tillverkade hajkäppar”, den föreställning som Västsvenska turnerande sommarteatern och Internationella gatuteaterfestivalen sätter upp om Malcolm Sinclair Svensson. Den ska spelas på Tall Ships Races 30 juni-2 juli samt vid Internationella gatuteaterfestivalen 27 juli.

Malcolm Sinclair Svensson

Om namnet: Malcolm Sinclair var förnamnen, och Svensson efternamnet. Malcolm Sinclairs far, Anders Svensson (född 1848), var sjöman och fiskare. Han var på engelska fartyg och troligtvis hämtade han inspiration till sonens namn där. Alla Malcolm Sinclairs syskon hade dock svenska förnamn.

Familj: Malcolm Sinclair gifte sig 1911 med Alma Blomgren (som gick bort 1956). De fick dottern Marta 1915 och sonen Martin tre år senare. Alma var då 40 respektive 43 år.

Tores minnen: ”Jag var ibland med morfar när han högg ved eller slipade knivar och verktyg. Ibland följde jag med honom för att handla och det kunde också bli någon promenad på Söder. På somrarna hjälpte jag till i trädgården, men hann också med att leka. Från att jag var liten tills morfar dog såg han till att jag varje vecka fick bananer: ’Det är nöttigt med bannanner så det skall pågen ha’, brukade han säga. Morfar var också mycket generös mot sina vänner och gav bort en hel del som han gjort till sjöss: hajkäppar, sjömanskistor i miniatyr, fartygsmodeller och flaskskepp."

 

MEST LÄST