Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

1/7
ANNONS ▼

Historien om Hallandsgården – 5 000 personer kom till invigningen

En av Halmstads verkliga oaser är Galgberget. Luften känns högre, renare och torrare. Den mjuka grönskan fyller besökarna med glädje och harmoni. Träden skänker skugga och svalka under vackra sommardagar. Utsikten ut över staden och Kattegatt ger en härlig känsla av frihet.

År 1925 fick Galgberget en ny attraktion, Hallandsgården. Här samlades gamla allmogebyggnader från landskapet. Tanken var att skapa ett gammaldags Halland i miniatyr och på så sätt levandegöra tidigare generationers boende och arbete. Utan tvekan var Skansen i Stockholm en förebild. 

Det tidiga 1900-talet innebar en brytningstid. Det gamla bondesamhället höll på att ersättas av det moderna industrisamhället. Här fanns känslor av sorg och vilsenhet som kompletterade den optimism som också fanns inför en ny, mera rättvis och modern värld. Ett friluftsmuseum verkade i det läget som ett naturligt sätt att bevara minnet av en tid som höll på att fly. 

Museiföreningen hade länge närt en önskan att få starta ett friluftsmuseum på Galgberget. Vid ett möte 1923 mellan föreningen och drätselkammaren (i dag kommunstyrelsen), lyckades man komma överens om en plats på Galgberget. Den fick Museiföreningen hyra för en låg avgift. Nu samlades också pengar in från privatpersoner och organisationer för att kunna fylla platsen med byggnader och redskap. Allmänhetens engagemang var stort och hela 25 000 kronor – cirka 625 000 i dagens penningvärde – kunde läggas till kassan. 

På midsommarafton den 23 juni 1925 invigdes Hallandsgården och framåt kvällen infann sig det vackra vädret. Arrangörerna överraskades av den stora publiktillströmningen. Man hade tryckt upp 2 000 biljetter men det kom hela 5 000 personer (!), så man fick använda även midsommardagens biljetter. Det blev riktigt trångt på Hallandsgården men samtidigt färgglatt och festligt då många i publiken bar folkdräkt.

Hallandspostens reporter var på plats och rapporterade om hur invigningsceremonin inleddes med att en soldat sköt en salut i form av ”Svensk Lösen”. Sedan talade landshövding Axel Mörner. Han berömde och tackade alla som deltagit i arbetet. 

En person som fick ett speciellt utrymme var fabrikör Alfred Wallberg på Slottsmöllan. Förutom att donera pengar till Hallandsgården hade han deltagit i inventeringen av lämpliga byggnader samt från morgon till kväll övervakat uppsättningen av dem på Galgberget. Han hade ordnat allt i minsta detalj. Hallandsgården hade blivit som en livsuppgift för honom och ett lysande prov på hans medborgarsinne, sade landshövdingen. Alfred Wallberg hade av blygsamhet valt att inte delta i invigningen för att undvika att möta de hyllningar som skulle kunna riktas mot honom.

Hallandsgården, hoppades landshövdingen i sitt tal, skulle få en plats i allas hjärtan och knyta folket samman med sin hembygd, dess minnen och kultur. Han fortsatte med att konstatera att Halland var blott en del av vårt härliga fosterland Sverige. Den som älskade Halland, älskade också Sverige, sade landshövdingen och sände en bön till ”den Högste” att det på Hallandsgården alltid skulle röra sig fria, starka och trofasta män och kvinnor. Efter invigningen utropades ett fyrfaldigt leve för fosterlandet varefter nationalsången sjöngs.

Sedan fortsatte programmet med körsång där till reporterns förvåning även damer deltog. Han konstaterade dock att de hade deltagit i en körfestival i Stockholm och på så sätt blivit ”modiga”. Verken som framfördes var ”Hembygd”, ”Sjung, sjung brusande våg” och ”Vi vandra genom skogen”. Det var naturromantik blandad med nationalromantik.

Efter en folkdansuppvisning fick deltagarna rika möjligheter att själva ta sig en svängom på dansbanan. Detta uppskattades inte minst av ungdomarna som åtminstone för en stund släppte den moderna ”jazzdansen”. Festen fortsatte till midnatt. Allt gick lugnt tillväga även om Hallandspostens reporter irriterade sig på vissa ungdomar som syntes sakna uppfostran och kunskap om hur man betedde sig på ett friluftsmuseum. De trampade ner blomrabatter och skadade stenmuren runt området då de balanserade på den.

På midsommardagen fortsatte festen med bland annat en spelmansstämma och föredrag om den svenska folkmusiken som talaren hoppades var på väg emot en renässans. Den här dagen regnade det emellertid och ”bara” 1 000 personer mötte upp på Galgberget.

Hallandsgården är fortfarande en pärla på Galgberget och en viktig del i vårt museums utbud. Speciellt på första maj och midsommarafton har Hallandsgården blivit en mötesplats för Halmstadborna precis som landshövding Mörner hoppades. Han skulle säkert ha varit nöjd om han vetat att numera även nationaldagen firas där.

På somrarna guidas många besökare och får ta del minnen från den halländska hembygden och dess kultur. Byggnaderna är i dag betydligt mer tidsmässigt avlägsna och mer intressanta än vad de var 1925. De minner om ett 1800-tal då Sverige och Halland radikalt förändrades. På så sätt blev Hallandsgården faktiskt precis det som Hallandsmuseiförening, Alfred Wallberg och Axel Mörner en gång hoppades.

Alfred Wallberg


Alfred Wallberg (1852–1930) var verksam inom Wallbergs Industrier från 1872 och verkställande direktör från 1903. Hans stora passion vid sidan om arbetet var hembygdens historia och han var även en hängiven samlare av gamla ting. Hallands Museiförening skapades på initiativ av Alfred Wallberg 1886. 

År 1898 var han en av initiativtagarna till Hallands Konstförening och han var också med i Föreningen Gamla Halmstads första styrelse 1923. Alfred Wallberg var en typ av industrialist som också tog ansvar för den egna stadens utveckling och förskönande. Han satt under en period i stadsfullmäktige och arbetade även socialt genom Ljungbergska stiftelsen.

 

Axel Mörner

Axel Mörner (1868–1954) var godsägare och jurist. Efter domarutbildning gjorde han en ämbetsmannakarriär inom regeringskanslierna och var bland annat statssekreterare i jordbruksdepartementet. Han var även liberal politiker och riksdagsman.

1920–1935 tjänstgjorde han som landshövding i Halland. Utnämningen mötte lokala protester eftersom Axel Mörner sågs som alltför vänsterinriktad. Med tiden byggde han dock upp ett stort förtroende genom sin ”vinnande charm” och har beskrivits som den förste folklige landshövdingen i Halland. Han mötte gärna medlemmar ur alla samhällsskikt. I efterhand anses Axel Mörner ha agerat klokt i samband med brädgårdskravallerna 1931 och bidrog då till att situationen inte urartade. Axel Mörner var far till konstnären Stellan Mörner i Halmstadgruppen.

MEST LÄST