Så mycket bättre med Brännvinsbolaget

En park och ett järnvägsnät, en orgel och ett ångkök, gratis bad för fattiga och laborationssalar i fysik – det är ingen överdrift att säga att det bolag som skulle se till att Halmstadborna inte drack för mycket spirituosa starkt bidrog till stadens utveckling. Det här är historien om Brännvinsbolaget.

ANNONS
|

Halmstad var vid 1800-talets mitt en fattig stad präglad av ett omfattande supande, något som också kännetecknade övriga landet. Den alkohol som dracks var främst brännvin som relativt enkelt kunde framställas i Sverige. Alkoholisterna orkade ofta inte arbeta och hade svårt att försörja sig och sina familjer. De flesta av dem var män. Missbruket ledde – precis som i dag – till våld och övergrepp.

Statliga myndigheter försökte på olika sätt begränsa alkoholkonsumtionen. År 1855 infördes en statlig förordning om brännvinsförsäljning som bland annat innebar att särskilda tillstånd från städernas förvaltning krävdes för att få sälja alkohol. Tillståndsgivningen kunde delegeras till särskilda bolag. Den 24 juli 1858 bildades ett Brännvinsutskänkningsbolag i Halmstad. Bolaget kom under sin tid att byta namn vid flera tillfällen. För enkelhetens skull används i fortsättningen av artikeln namnet ”Brännvinsbolaget”. Det nya bolagets syfte var att ”reglera och i sedlighetens intresse övervaka spirituosaförsäljningen samt tillse att inte enskilt förvärvsbegär får göra sig gällande på spirituosahandelns område”.

ANNONS

Från stadens förvaltning tog det nya bolaget över Halmstads sex tillstånd för servering av brännvin. Restauranger med utskänkningsrättigheter knöts till ett regelverk som Brännvinsbolaget anvisade. Detta innebar att brännvin endast fick serveras i samband med beställning av mat. Det fick inte köpas på kredit. Barn eller överbelastade, alltså berusade, fick inte serveras. Verksamheten fick inte störa den allmänna ordningen. Restaurangerna måste köpa sitt brännvin via Brännvinsbolaget som på så sätt fick inkomster. Restaurangerna fick även betala en årlig avgift till Brännvinsbolaget för sina rättigheter. Om de bröt emot bestämmelserna kunde tillståndet dras in.

Verksamhetens överskott skulle användas för stadens bästa enligt beslut i bolagets styrelse. Modellen med den här typen av utskänkningsbolag var inte unik för Halmstad utan fanns i flera av landets städer med bland annat Falun som förebild. Med tiden fick bolagen monopol även på handeln där invånarna kunde köpa brännvin för egen konsumtion. Även vin, konjak, punsch med mera hanterades i dessa bolag.

Sex restauranger som serverade brännvin kan i dag låta lite, men Halmstads befolkning var vid den här tiden bara 4 000 personer. Översatt till dagens situation skulle motsvarande krogtäthet innebära cirka hundra restauranger med ­alkoholtillstånd i tätorten Halmstad.

Verksamheten i Brännvins- bolaget skapade med tiden ganska stora ekonomiska överskott. Det är intressant att se hur styrelsen på ett mycket klokt sätt använde pengarna till att modernisera och försköna Halmstad samt för att underlätta vardagslivet för invånarna. Det första bidraget lämnades 1861 till reparation av kyrkfönstren i S:t Nikolai kyrka. Nio år senare fick kyrkan pengar för att bygga en ny orgel.

ANNONS

År 1862 köpte Brännvinsbolaget den ganska nya men nedläggningshotade Tivoliparken och skänkte den till Halmstads stad – med villkoret att parken för alltid skulle användas som promenadområde för Halmstadborna. Bolaget lämnade också stöd som gjorde det möjligt att uppföra en restaurang och diverse andra byggnader i parken.

Några år senare köpte Brännvinsbolaget in den Söderlingska lyckan som var belägen direkt norr om parken som på så vis kunde göras större. Det var också Brännvinsbolaget som finansierade den byst av Göran Hammar som fortfarande finns kvar i det vi i dag kallar Norre Katt. Det var han som hade tagit initiativet till bolagets köp av parken. År 1904 lämnades stöd för en ombyggnad och renovering av den stora restaurangen i övre Tivoli.

Skolfrågor var ett annat område som Brännvinsbolaget värnade om. Stöd lämnades 1865–1869 till bygg-andet av ett nytt läroverk framför slottet. Särskilda pengar avsattes till utrustning för laborationer i fysik. En annan skolbyggnad som uppfördes med pengar från Brännvinsbolaget var Norra folkskolan, senare Fredriksvallsskolan vid nuvarande Skatteverket. Den är numera riven. Likaså lämnades även pengar till byggandet av Stenstorpsskolan på Kärleken, som fortfarande finns kvar.

Brännvinsbolaget köpte 1864 och 1868 aktier i en kallvattenkuranstalt i Halmstad. Det är intressant att se hur affären kopplades till att ett mindre antal fattiga skulle få möjligheter till gratis badande. Då bolaget senare stödde byggandet av ett varmbadhus var det på villkor att ett antal gratis bad till skolungdomar skulle erbjudas. Det fanns uppenbart ett socialt engagemang hos ledande män i bolaget som senare också anslog pengar till ”Ålderstigna tjänares pensionsfond” och till ”Arbetarnas sjuk- och begravningskassa”.

ANNONS

Mycket av det sena 1800-talets moderniteter kunde etableras i Halmstad genom bidrag från Brännvinsbolaget. 1871 lämnades stöd till ett nytt gemensamt tvätthus vid Lilla torg. År 1904 byggdes ett så kallat ångkök i korsningen mellan Kyrko- och Hantverksgatan. Det var en föregångare till Folkrestaurangerna. Från 1884 bidrog bolaget till utbyggnaden av ett vattenledningsnät och från 1888 till ett elektricitetsverk som innebar att stadens gator och torg fick belysning. Det här var angelägna saker som underlättade och förbättrade livet för Halmstadborna.

En annan av tidens moderniteter var järnvägen. För att stimulera utbyggnaden tecknade Brännvinsbolaget aktier i Halmstad-Jönköping, Halmstad-Bolmen respektive Markaryd-Weinge Järnvägs AB.

Sambandet mellan Brännvins-bolaget och Halmstads stad var tydligt. Brännvinsbolaget betalade en avgift till staden som ersättning för sina försäljningsrättigheter. Då bolaget tecknade aktier i olika verksamheter skänktes dessa aktier senare till stadens förvaltning. Som har framgått fick flera kommunala satsningar också ett direkt ekonomiskt stöd av Brännvinsbolaget.

År 1889 beslutades att Brännvinsbolaget skulle flytta in på den nedre våningen på det gamla rådhuset vid Storgatan, långt senare Restaurang Norre Kavaljeren. Här skulle med tiden upprättas en affär för försäljning av alkohol och den var i bruk fram till 1955.

Med tiden tog staten allt mer kontrollen över handeln av alkohol. Från 1905 började försäljningsbolagens vinster delas mellan städerna, landstingen, hushållningssällskapen och staten. Tiden för stora lokala satsningar var därmed förbi. Brännvinsbolaget ägnade istället mycket kraft åt att använda sin makt för att reglera försäljningen för att ytterligare begränsa drickandet. År 1938 slogs brännvinsbolagen i Halmstad, Varberg, Falkenberg, Laholm och Båstad samman under namnet Systemaktiebolaget i Halmstad. Dess verksamhet pågick till 1955 då staten tog över verksamheten i Nya Systemaktiebolaget.

ANNONS
ANNONS