Vi som var med minns speciellt en ljuvlig juninatt då halva Sverige steg upp och rattade in sina radioapparater på Radio Luxemburg för att höra referatet från tungviktsmatchen i boxning mellan världsmästaren Floyd Patterson och svenske utmanaren Ingemar Johansson. Matchen sändes inte i Sveriges Radio eftersom proffsboxning betraktades som en ociviliserad och farlig sport. Ingemar Johansson vann på knockout och blev i ”ett slag” vår absolut mest populäre idrottsperson. TV från USA var inte aktuellt med den tidens teknik. Några veckor senare visades dock matchen som film på biografen Figaro.
Värmen, som många gånger var tropisk, kom tidigt och slutade sent. Även om den avbröts av ett skyfall någon enstaka gång var det extremt torrt. En del kallar sommaren 1959 för ”getingsommaren”. Det var nämligen väldigt mycket getingar det här året. Det kan man läsa om i åtminstone en nyhetsnotis i Hallandsposten. Den handlade om en man som åt en smörgås utomhus. I ett av betten lyckades han utan att först märka det få in hela tre getingar i munnen. Samtliga stack honom och han fick köras i ambulans till lasarettet. Efter adekvat behandling kunde han sedan åka hem.
Den 6 juni firades Svenska Flaggans Dag på Stora Torg dit många hade tagit sig i det vackra vädret. Flygvapnets Musikkår inledde med att spela psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg”. Därefter sjöng Halmstads manskörer ”Sveriges Flagga”. Sedan klämde musikkåren i med ”Narvamarschen”. Efter denna musikaliska inledning steg riksdagsman Nils Nestrup upp på scenen och höll högtidstalet. Han talade om hur vi svenskar strävar hårt varje dag på våra arbeten, i hemmet och på fritiden. Ibland kan vi tycka att just vår situation känns orättvist hård och pressande. Då bör vi, menade Nestrup, tänka efter och inse att jämfört med andra i världen har vi det väldigt bra. Därefter räknade han upp de mänskliga fri- och rättigheter som vi åtnjuter samt hyllade Regeringsformen från 1809. Han uttryckte avslutningsvis att Sverige och dess invånare går en ljus framtid till mötes. Efter högtidstalet delade borgmästare Åke Svensson ut fanor till några organisationer. Nationalsången ”Du gamla du fria” sjöngs och till slut spelade Flygvapnets Musikkår psalmen ”Herre signe du och råde”.
Inför midsommarhelgen invigdes den nya landsvägen till Tylösand åtminstone på sträckan från stadsgränsen och ut. Den förkortade vägen till stadens mest populära badplats och gjorde den säkrare. Det senare visade sig emellertid diskutabelt. Beläggningen hade nämligen en tendens att lossna och orsaka stenskott som i något fall även träffade en människa. Det var fri fart som gällde och ganska snart uppstod en diskussion om huruvida det var lämpligt att köra i 100-120 km/h på den nya vägen. I slutet av sommaren inträffade en bilolycka där ett av fordonen fullt lagligt hade kört i 140 km/h.
Midsommarfirandet blev lugnt inne i Halmstad. På eftermiddagen kom en rekordpublik, vädret var som vanligt fint, till Hallandsgården för det traditionella firandet. Arrangörerna gladdes särskilt åt att ovanligt många bar folkdräkt i värmen. På kvällen var det dans i Folkparken och på stadens restauranger. Polisen beskrev helgen som lugn inne i stan men i Tylösand förekom en del fylleri och åtminstone ett slagsmål som föranledde ingripande.
Senare på sommaren misshandlades en smålänning på Östra Stranden av ett gäng Halmstadpojkar. Synen på smålänningar var väldigt fördomsfull. De ansågs av vissa komma från skogarna, vara oförmögna att köra bil i en ”storstad” som Halmstad och sakna den större världsvana som kännetecknade Halmstadborna. De var helt enkelt inte som vi. Rädsla och fördomar för det främmande fanns även förr.
En annan nyhet det här året var att stränderna på Tylösand och Frösakull bevakades av livräddare som skulle förhindra drunkning. Redan året innan hade observationstorn byggts på stranden. Med vakande livräddare beskrev Hallandsposten det som nästan idiotsäkert att bada. Och badade, det gjorde man det här året. I det varma vädret fylldes hotell och campingar med soltörstande turister. I juli var det nästan ”ståplats” som gällde i vattnet. Till slut hade Hallandsposten ett reportage om att havet var så varmt att personer som ville svalka sig istället sökte sig till bensinmackarna för att spolas med kallt slangvatten där man annars tvättade bilar. Nyheten kan ha varit ”fake news” för att ge Hallandsposten en möjlighet att fotografera en ung kvinna i baddräkt på en av stadens bensinstationer. Just relativt lättklädda kvinnor figurerade väldigt ofta på bild i tidningen och uppskattades tydligen av de manliga journalisterna.
Det här året spelades sommarteater på slottets borggård. Stycket som framfördes var Holbergs ”De osynliga”. Många gick också på bio där biografen Royal under sommaren visade filmen ”Jorden runt på 80 dagar” med den populära David Niven och Shirley MacLaine i huvudrollerna. Halmstadgruppen hade sin sjuttonde sommarutställning i Halmstads Musikhandel på Köpmansgatan. Den var lika hyllad som alltid.
I slutet av juli inträffade en miljökatastrof även om den inte benämndes så. Det började flyta döda fiskar i Nissan, främst id och brax. Efter några dagar hade hela fiskbeståndet i ån dött och döda fiskar guppade omkring i vattnet och samlades på stränderna. Fiskmåsarna hade gratis föda och slet med sina näbbar sönder fiskkadavren. I det varma vädret spreds en äcklig odör av rutten fisk över hela staden. Myndigheterna satte in fem personer som plockade upp och körde iväg de döda fiskarna. Efter några dagar var problemet borta men det var också fisken i Nissan.
Varför blev det så här? Hälsovårdsnämnden och stadsläkaren förklarade det med att Nissan normalt var ganska syrefattig. Den långa värmen och den ringa nederbörden hade gjort situationen extrem och förorsakat fiskdöden. Detta var en vacker omskrivning av Nissans status. Ån var 1959 ett jättelikt avloppsdike där toalett- och industriavfall spolades rätt ut. Syrebristen berodde på övergödning och på kemiska utsläpp från olika industrier. Det skulle dröja ytterligare några år innan Halmstad fick sitt första avloppsreningsverk.
I augusti försvann en hel del av turisterna i och med att industrisemestern hade avslutats. Det fina vädret blev emellertid kvar och Halmstadborna fick åter under flera veckor ensamrätt till sina stränder. Mot slutet av månaden började skolorna och livet återgick till det normala. Sommaren 1959 blev till ett minne för oss som var med. Kanske var det den sommaren som präglade mitt barnasinne och gav idealbilden av den soliga svenska sommaren? Sedan följde nämligen många år med kalla och regniga somrar, det som våra meteorologer idag verkar kalla normala somrar.
