Sven fick ett långt och produktivt liv. I nästan 50 år brukade han fädernegården Lilla Skee och utvecklade det traditionella familjejordbruket. Till exempel var han en av de första att styra kornas kalvning, för att ha lite mer ledig tid på vintern.
Han var aktiv i ett flertal föreningar: Harplinge Inköpsförening/Lantmännen 1955–1991, där han gick i sin fars och farfars fotspår, Västra Sveriges Äggcentral och Harplinge hembygdsförening för att nämna några. Han var en av de drivande för att införa avbytartjänsten, så att ensambrukande lantbrukare kunde köpa sig ett par fri-dagar i månaden. Harplinge och Laholm blev först i landet med detta 1962.
Som 23-åring valdes han in i Harplinge kommunfullmäktige och fick en plats i skolstyrelsen. 1964–1974 verkade han som kommunalnämndens ordförande. Det var en expansiv tid, som tog extra fart inför kommunsammanslagningen 1974. Gullbrandstorpskolan stod klar 1971, flexibel inför senare tillbyggnader. Sven var stolt över att äldreboendet Kvarnlyckan 1973 byggdes med tillagningskök trots protester från Halmstad. De äldre skulle kunna känna doften av vällagad mat.
Sven berättade gärna också om hur den lilla kommunen med mindre än en handfull tjänstemän, lyckades bygga ut vatten och avlopp i Harplinge tätort och längs hela kusten – och ett eget reningsverk i Särdal.
Centerpartisten Sven Ericsson var demokrat ut i fingerspetsarna. I förankringsprocessen tog han gärna armkrok med framför allt Bengt von Segebaden (M) och Olof Carlsson (S).
Sven var ordförande i personalutskottet under första mandatperioden i den sammanslagna Halmstads kommun.
Efter att ha bytt fastighet med äldste sonen 1997 fortsatte han att delta i föreningsliv och samhällsdebatt – men utan att ta på sig tyngre uppdrag. Måndagarna med bridgen blev viktiga och gick före mycket annat.
För vänner och närstående framstod Sven som en klarsynt och klok person. Han tog till sig den nya datatekniken, men kunde påpeka att han var född under stearinljus i fotogenlampans tid. Framtiden tillhör dem som inte ser tillbaka.
