HP Grattar...
...Thomas Tidholm, poet som fyller 70 år i dag.
Somliga förknippar honom med poesi. Andra med proggmusik. Ytterligare några tänker nog på Resan till Ugri La Brek, Långa ben eller någon annan av det 30-tal barnböcker han har gjort tillsammans med sin fru Anna-Clara Tidholm.
Själv kallar sig Thomas Tidholm för poet och ur det kommer allt det där andra; musiken, fotograferandet, odlandet, engagemanget för naturen och tusen andra skiftande intressen.
– Jag tycker att ”poet” kan stå som sammanfattning av en sorts verksamhet. Det betyder inte att jag skriver lyrik hela tiden. Det är snarare ett förhållningssätt, ett fritt tänkande och forskande, eller ett fritt ordval framför allt, man får välja de ord man behöver för tillfället.
Man kan undra hur man kan gå mellan så många olika sysslor. Måste man inte koncentrera sig på en sak för att bli riktigt bra på den?
– Grunden är intresse. Det är svårt att låta bli. Sedan handlar det om att utforska vad man kan och inte kan. Vad kan jag göra med den här klarinetten, och vad kan jag göra med en kamera? Jag kan inte bli Lennart Nilsson, men jag kan ta bilder på min omgivning.
Han är född i Örebro, uppvuxen söder om Stockholm, men har bott i Hälsingland sedan han och Anna-Clara köpte ett gammalt torp där 1970. Han värjer sig mot uttrycket ”Gröna vågen”, och menar att den kom senare. Från början rörde sig om ”en skock fattiglappar” som gav sig iväg och letade rätt på de billigaste husen på landet.
– På den tiden var vi hippies. Vi var ju med i musikrörelsen och vänstervågen på slutet av 1960-talet. Allt det där hörde ihop, och för några utmynnade det i att man flyttade ut.
Senare etablerade han sig som poet och författare, gav ut skivor, började tjäna hyfsat. Men hjärtat finns kvar i den dåtida rörelsen, och han värnar fortfarande om det fria tänkandet.
Att leva omgiven av skog har gjort Thomas Tidholm till en stark kritiker av skogsbruket och han har skrivit otaliga artiklar om utarmningen, men mest om vad han kallar ”en korrupt skogspolitik”. Sin egen lilla skogsbit brukar han knappt, men han har anlagt en sibirisk björkskog, och i den gamla granskogen bor det pärlugglor.
Han skriver inte kontinuerligt dikter, men ibland kommer ett ryck, ”man får tag i en trådända”. Då kan det bli en hel bok. Om ett år kommer en diktsamling ut, ett slags dagbok skriven av en fiktiv person i 1900-talets början.
Vid 70 framstår det ibland som frestande att lägga ned den utåtriktade verksamheten och ägna sig åt mindre timliga tankegångar, säger han.
– Jag försöker nog. Men det blir lite kluvet i den här tiden, för det är samtidigt så mycket man kan lära sig genom att delta.
Vad har du kvar att göra?
– Jag har inte tänkt färdigt, på någonting, egentligen.
Fyller: 70 år den 11 april 2013.
Gör: Poet och kulturarbetare.
Bor: På Jongård i Norränge, Bollnäs kommun.
Familj: Gift med Anna-Clara, tre barn, Tove, Po och Svante.
Så firar jag födelsedagen: ”Stillsamt.”
Om att fylla 70: ”Man får ju lite utdelning för erfarenheterna man har skaffat sig. När jag var 20–25 trodde jag att jag var vuxen. Men jag kanske har blivit vuxen nu, då man ser saker på ett annat sätt. Det är ganska givande, och plötsligt kan jag se sammanhang som har varit osynliga tidigare.”