Nu har Lennart Andersson lämnat kyrkogården

Han har jobbat på Västra kyrkogården i 35 år, och han var där flera somrar i tonåren. Men nu har Lennart Andersson lämnat en av Halmstads vackraste platser. – Jag är glad över att ha bidragit till den fina miljön, säger han.

ANNONS
|

Det är en solig men bitande kall vinterdag, när vi vandrar runt på Västra kyrkogården med Lennart Andersson.

Vi kunde inte ha en bättre guide. Den 64-årige kyrkogårdschefen kan platsen som sin egen ficka, han känner till allt från träd och växter till gravar, gravstenar och dess historia.

Han visar oss Felix Körlings grav. Tonsättaren (1864-1937) skrev ”Tomtegubben som hade snuva” och andra barnvisor, och ovanför graven syns Körlings ansikte i profil, uthugget i muren som gränsar mot Karlsrovägen.

– Det är nog inte så många Halmstadbor som vet vem han är i dag. Det är ont om kändisar här, det är en helt annan sak som du går på en kyrkogård i Stockholm.

ANNONS

Det säger Lennart och leder oss samtidigt till en grav som rymmer konstnärsbröderna Axel (1899-1986) och Erik Olson (1905-1986), medlemmar i Halmstadgruppen. I stället för en sten pryds graven av en skulptur i metall, gjord av Erik Olson.

Alldeles intill ligger minneslunden, där 3 500 personer vilar på en liten yta – en av många svindlande vackra miljöer på kyrkogården.

– Jag är glad över att bidragit till det, tillsammans med alla duktiga anställda som har en stark känsla för platsen, säger Lennart.

Han har varit fast anställd på kyrkogården sedan 1981, men nu är det slut. Strax före jul gjorde han sin sista arbetsdag.

– Visst känns det märkligt, men jag har varit förberedd ganska länge. Jag vill ta vara på tiden, bland annat genom att vara med mina två barnbarn som bor i Viken i Skåne. Det är fantastiskt att ha dem så nära.

Är det inte svårt att lämna jobbet?

– Nej. Men vem vet? Jag kanske sätter mig i bilen hemma i Frösakull en morgon och åker hit, av gammal vana, säger Lennart med ett skratt.

Hans historia på Västra kyrkogården började redan när han var 16 år, och skulle söka sommarjobb.

– Pappa var gjuteriarbetare och sa att han kunde hjälpa mig att få ett arbete, men jag ville vara utomhus – inte inne på gjuteriet.

ANNONS

Lennart cyklade därför från hemmet på Blomstervägen på Öster (”på den tiden var det rena landet, men i dag ligger huset nära rondellen vid Wrangelsleden-Växjövägen”) till Västra kyrkogården. Han frågade om det fanns jobb och snart var han igång med att kantklippa gräs för fyra kronor i timmen. Men han trivdes och återvände flera somrar.

Lennart, som varit fältbiolog och fågelskådare under sin tid i gymnasiet, utbildade sig till trädgårdsingenjör och 1981 var han tillbaka bland gravarna, som arbetsledare.

1997 blev han kyrkogårdschef.

– Jag har trivts i alla år, jag har aldrig kommit hit och tyckt att det har varit tråkigt, säger Lennart som samtidigt betonar att han har verkat i en känslig bransch.

– Samtalen med anhörga är inga glädjestunder, det finns alltid en sorglig bakgrund. En människa har dött och det är extra tragiskt om det är ett barn eller en ung människa. Men jag har lärt mig hantera sådana frågor, det gäller att inte ta med för många tankar hem.

Det är förstås mycket som har förändrats på kyrkogårdar runt om i landet, precis som på andra arbetsplatser. Den tekniska utvecklingen har tagit bort mycket fysisk ansträngning och maskinerna bullrar allt mindre.

En annan förändring är gravstenarna. I dag har de sörjande helt andra möjligheter att själva utforma stenar och de symboler som inristas.

ANNONS

– Det är bra, förut var det alldeles för strikt. Vi ska inte sätta regler för hur människor sörjer, så länge det är inom rimliga gränser, säger Lennart.

Har du någonsin sagt nej till en utsmyckning?

– Nej, det har inte behövts.

Lennart har varit förskonad från stora problem i sitt jobb, och kyrkogården har inte drabbats av svår vandalism. Visst har fyllon sparkat sönder något ibland, men de värsta huliganerna kommer uppifrån.

När vi går med Lennart vid S:ta Katarina kapell, stannar han för att plocka upp trasiga plastbitar från marken.

– Det är hållare till gravljus som råkor och kråkor har förstört, för att komma åt och äta stearinet. Fåglarna flyger högt upp med hållarna i näbben, och släpper dem mot asfalten.

– Det är smarta djur och vi kan aldrig skydda gravarna mot dem, eller mot rådjur som äter upp blommor.

Vi fortsätter promenaden till Karlsro kyrkogård, Västra kyrkogårdens granne som invigdes 1984. Lennart ledde arbetet vid anläggningen och han visar oss grav­stenarna som överlag är mindre än på den äldre kyrkogården. De nya pryds ofta av foton på de avlidna som i hög grad har utländska namn.

Där finns också en muslimsk avdelning där alla avlidna ligger vända mot Mecka.

ANNONS

– Vi lever i en föränderlig värld, vilket även avspeglar sig på kyrkogårdar. Ett exempel är att familjebildningarna inte är lika stabila i dag. Det kan råda delade meningar om var anhöriga ska begravas, och det bästa är om var och en skriver ner hur han eller hon vill ha det efter döden.

Själv vet Lennart precis var han ska hamna, när det är dags.

– Det blir kremering och nedgrävning i en minneslund. Men inte här, utan i Söndrum där mina föräldrar och svärföräldrar ligger. Jag har inget behov av en egen minnessten, jag utgår från att mina närmaste kommer ihåg mig ändå.

Vi har kommit fram till kyrkogårdsexpeditionen och går in på Lennarts kontor för att kontrollera några siffror. På väggen hänger ett fotografi, taget en höst av den tidigare HP-fotografen Johnny Samuelsson. Det är en vy över kyrkogården där alla löv är flammande gula.

– Det är en fantastisk bild, säger Lennart.

Du har varit entusiastisk över all växtlighet, under hela vår promenad – men du har väl inte jobbat rent praktiskt de senaste 35 åren?

– Nej, jag har varit arbetsledare och chef, och visst har jag saknat närkontakten med blommor och träd.

Har du tagit igen det hemma i trädgården?

ANNONS

– Det kan jag inte säga. Men det kanske blir mer nu när jag har tid.

Du kan väl söka sommarjobb på kyrkogården och klippa gräs – som i ungdomens dar.

– Det är en idé, men jag undrar om de vill ha mig, säger Lennart Andersson med ett skratt.

Lite om: Lennart Andersson

Ålder: 64 år

Familj: Fru, dotter och två barnbarn, tre och ett år.

Bor: Lägenhet i Frösakull.

Fritidsintresse: ”Förr om åren följde jag min dotter Rebecca när hon höll på med rytmisk gymnastik. Hon var svensk mästare och tävlade mycket utomlands. I dag tycker jag mycket om att resa”.

Fotboll: Lennart är halmian. ”Jag har hängt upp en Halmiavimpel i glas och ram i fikarummet på jobbet, som ett minne av mig. Men de kanske plockade ner den direkt jag lämnade byggnaden”.

ANNONS