Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

KRÖNIKA: Så gick jag vidare efter det stora havtornshaveriet

Rårörda lingon är nog det godaste jag vet. Syrligt och sött, för jag har i en hel del socker. (Men det är nog dolt för det syns inte alls när sylten är klar).

När sommaren och hösten kivas i randen av september köper jag massor med lingon och fryser in i lagom stora påsar för snabb tillredning. I år fanns det – tack och lov – gott om plats i frysen. Förra året var läget lite annat då frysen var full av andra superbär. Eller super och super – havtorn är inte särskilt goda, svåra att plocka och buskarna är sådär (men bären ska dock vara nyttiga!).

Det var ett superår för superbären i min trädgård förra året. Buskarna bågnade av havtorn och jag, som gillar allt med att plocka bär och frukt och sedan frysa, sylta eller tillreda, såg fram emot skördesäsongen och hela grejen med havtorn från ax till limpa så att säga. Jag vill inte vara präktig, tycker uppriktigt att det är småmysigt och trivsamt.
Småmysigt, pyttsan! Det börjar förstås redan i trädgården. Har ni sett havtornsbuskarnas taggar? Till en början är jag ändå glad i hågen, äppelkäck och munter. Nu ska hela skörden tas om hand och jag ska läsa på om finfina havtornsrecept att pigga upp vintern med.

Det dröjer dock inte så värst länge förrän jag står med såriga och kladdiga fingrar i rabatten och knappar kombinationer av ”havtorn” och ”plocka” och ”bäst” på mobilen. För nu tryter tålamodet och bilden av bärplockaren som tacksamt skrider runt och tar vara på naturen har – bildligt och bokstavligt – fått sig en törn.

Hur svårt kan det vara att plocka bär? Ok, frysa in grenar verkar, enligt ”söka snabbt ståendes i buskarna”-metoden, vara något slags svar från ovan på min problematik. Så hyfsat snart är frysboxen fylld av svarta säckar med havtornsgrenar. Superpraktiskt.
Jag andas ut för att ta ny sats först några veckor senare. Och äppelkäck-dalila har förträngt, hon är tillbaka och SER FRAM emot en timmes köksjobb med målet att lösfrysa hemodlade havtorn. Om jag var en person som brukade vissla skulle jag göra det nu, på väg mot frysboxen för att släpa upp säckarna i tur och ordning.

De frusna grenarna ska, enligt buskageundersökningen, nu bara lätt skakas till varpå bären faller ned fint och lätt. Så jag skakar till över plåten jag ställt på bordet och… inget händer. Vissel, vissel, skaka lite bättre. Vissel, pust, skaka. Pust, svett, banka grenen i plåten och… ett gäng bär ramlar av. Och under tiden tinar superbären på grenarna i sopsäcken bredvid.

När kvällen är slut har timmen i köket blivit timmar. I några små lådor ligger vinterns havtornsförråd. Som jag fick plocka för hand snabbt som fan så de inte skulle hinna tina.
I år var där inga havtorn på buskarna. Antar att de bidar sin tid för att attackera på nytt nästa år.

Så länge ska jag njuta av mina söta (och syrliga) små lingon. De ligger superbra där i frysen.

MEST LÄST