Vi, det vill säga frugan och jag, hade länge talat om att det skulle vara småtrevligt att besöka släkt och vänner i Göteborg. Och varför då inte göra en liten tågresa t/r?
Göteborg ligger på lagom avstånd från Malmö, man slipper motorvägshetsen och kan koppla av med några korsord i stället.
–Vi åker vid lunchtid, sade jag. Och så slår vi oss ner i restaurangvagnen så snart tåget rullar. Sen sitter vi där tills vi kommer fram. Det blir fint!
Vi köpte biljetter i en automat på Triangelstationen mitt i stan och bara ett stenkast hemifrån. Två långa rulltrappor tog oss ned till tunnelbanan långt under Malmö, tåget kom exakt enligt tidtabellen, vi klev ombord, hittade två bekväma fåtöljer och kollade på armbandsklockan att vi avreste på någorlunda rätt tidpunkt.
–Nu går jag och letar upp restaurangvagnen, sa jag. Det är bäst att boka våra platser, så att vi inte missar lunchen!
Jag gick framåt i tåget och upptäckte att det var så gott som fullbokat. Det fanns några tomma platser, men de skulle säkert fyllas upp av påstigande passagerare i Lund. Men var fanns restaurangvagnen?
Det fanns ingen.
Det fanns ingen konduktör heller, men två tågvärdar i mörk kostym och slips kunde berätta att det skulle komma en rullande kiosk där man kunde köpa en macka, godis och läsk. Så dagens lunch fick bli två Japp och en Ramlösakopia.
Utanför toaletten var kön lång. Till slut blev det i alla fall min tur och jag tryckte på en av knapparna som fick skjutdörren att öppna sig. Jag kom då in i ett elegant utrymme som påminde om en duschkabin i en modern lägenhet. Det var bara duschen eller ett sittbadkar som saknades.
Nu hade jag inte tagit mig in i detta närmast lyxiga utrymme av något annat skäl än att jag var tvingad av nöden, så jag hade bråttom fram till själva apparaten. Men jag hann och kunde pusta ut. Trodde jag. För när jag stod där och uträttade mitt behov öppnades plötsligt skjutdörren och jag blev beskådad av ett stort antal resenärer, som i detta ögonblick insåg att de fått ett reseminne att berätta om.
Jag trodde att dörren låstes automatiskt när man hade gått in. Men nej, den måste låsas manuellt inifrån kabinen. Så det var mitt eget fel att jag stod där till fullt beskådande och kunde bara ropa ”upptaget!” En hysterisk arabisk dam räddades från att ramla omkull av någon som kunde vara hennes man och jag vet inte hur – men det fanns i alla fall någon som visste hur man fick dörren att gå igen – och själv försökte jag se helt obesvärad ut när jag till sist lämnade bekvämlighetsinrättningen.
Sen fick det bli korsord och Japp.
Och hemresan gick bra.
