KÅSERI: Om ett trevligt balkongliv och hur allt började

ANNONS
|

Ja, det var den sommaren, det. Jag förmodar att sommaren 2016 i framtiden kommer att omnämnas som en helt normal sådan. I Malmö hade vi några heta dagar i följd i juni och så några i juli. Resten var liksom inget man kommer att minnas, för de tjocka åskmolnen tog andra vägar och skyfallen i Mellansverige kom aldrig hit.

Men man kunde i alla fall sitta ute på balkongen i kvällningen och läsa en god bok eller bläddra i en gammal pärm fylld med tidningsurklipp från 1966 och framåt.

Det var då jag började min karriär som nöjesskribent i Hallandsposten.

ANNONS

Jag gick in på redaktionen på Klammerdammsgatan mitt i stan och frågade varför HP hade en så urusel bevakning av det lokala poplivet. Här fanns ju mycket att bevaka, men tidningen behandlade popmusik som något man skulle undvika för att inte drabbas av hörselskador. Redaktören förstod vad jag menade, men sa att det inte fanns någon i huset som begrep sig på popmusik.

–Men det gör jag, sa jag, varpå redaktören föreslog att jag skulle gå hem och skriva en text om vad som var på gång. Som ett prov, alltså.

Jag döpte krönikan till ”PopCorner” och den 8 januari 1966 fanns mästerverket i HP. Här kunde popintresserade läsa om det nya lokala bandet som kallade sig Burlings och hade en replokal ute i Furet. Namnet tog grabbarna efter en radioprofil som hette Klas Burling och var känd för att ha det enda pop-programmet i svensk radio.

”PopCorner” blev en omedelbar succé, vilket märktes bland annat i brevlådan. Alla som skickade vykort eller brev ville läsa mer om Dandys, Jean Lundéns, Nicc-A-Teens och alla de andra Halmstadbanden eller om Tages, Hep Stars, Ola & Janglers och andra svenska band som var stora för tillfället.

Jag fick fler och fler uppdrag av HP:s nöjeschef. Jag fick intervjua internationella stjärnor som besökte Halmstad, till exempel The Who, Troggs och Bill Haley – och jag var den förste i svensk press som intervjuade Agneta Fältskog! Hon var kontorist på dagarna och vokalist i ett dansband på kvällarna.

ANNONS

Det var många minnen som väcktes där ute på balkongen sommaren 2016, där jag satt och bläddrade i den gamla klippärmen.

Där framgår det också att nöjeschefen efter några månader befordrade mig till att även ta hand om filmrecensioner.

Visserligen satte han mig i början mest på filmer med titlar som ”Fantomagenten”, ”Bocken går till sjöss” och ”Frankensteins djävulska dotter”.

Han sa aldrig vad han tyckte om mina recensioner. Men när jag fick det hedervärda uppdraget att skriva om Bo Widerbergs ”Elvira Madigan” förstod jag att han var nöjd.

ANNONS