Var det bättre förr?
Så här års är det lätt hänt att man blir lite nostalgisk. Speciellt när man har barnbarnen, nio och tolv år, på besök och man får chans att berätta för dem lite om hur det var förr, när man själv var i deras ålder. Man märker att de lyssnar och vill veta mer. Ibland tror de att man fabulerar.
– Tv fanns inte när jag var i er ålder, säger man. Och när teven äntligen kom hade den bara en enda kanal och bilden kunde bara visas i svartvitt. Färg fanns inte. Allt gick i gråa nyanser, från svart till vitt. Och bodde man i Halmstad fanns det inga svenska program. Alla hallåor, programledare och nyhetsuppläsare pratade danska!
Vi kunde bara se en ensam dansk kanal i vår första 17-tummare. Den hette Luxor Devis och den blev populär i hela kvarteret. Grannarna tittade gärna in till oss när de egentligen gick ut för en kvällspromenad. Hela vårt vardagsrum, där vi hade ställt teven, var fullt av folk som ville se allt mellan klockan halv åtta och elva. Det var då dansk tv visade sina program.
– Äh farfar, du bara hittar på!
– Nädå! Det visades tv-program bara på kvällarna. På dagarna kunde man se en testbild. Punkt slut. Tur att det fanns biografer, som visade Lassie, Helan & Halvan och andra trevliga filmer. Askungen, Snövit och andra tecknade biofilmer lockade fulla hus. På söndagar kunde vi gå på matiné och kanske kolla in någon gammal Tarzan.
Och vi kunde ju lyssna på radio också ibland. Det fanns en enda frekvens med svenska program och där klämde man in en del för yngre lyssnare. I ”Barnens brevlåda med farbror Sven” fick småglin från hela landet vara med och sjunga barnvisor. Och tonåringar fick egna radioprogram som ”Snurran” och ”Spisarparty”, där en popkille spelade de senaste låtarna med Beatles, Hep Stars och andra idoler.
– Har du mer att berätta? undrar tolvåringen.
– Det finns mycket annat som är intressant, säger jag. Vi hade bara en radiokanal och stereo fanns inte… Men vi var glada ändå. Vi kunde ju spela plattor på grammofonen. Synd bara att 78-varvsskivorna var så ömtåliga. Jag spände en gång fast en nyinköpt platta med Conway Twitty på cykelns pakethållare. När jag kom hem låg plattan där i två bitar…
–Men nu tycker jag, farfar, säger nioåringen, att vi har pratat färdigt om gamla museiföremål. Nu vill jag spela ”Wordfeud” en stund. Var är min mobil?
– Jag väntar på ett mejl från en kompis i Kalifornien, säger tolvåringen. Jag måste kolla i datorn om det har kommit. Han skulle skicka bilder från Disney World.
Sen sitter jag där för mig själv och undrar hur dagens kameror kan funka.
Man sätter ju aldrig i en filmrulle.
