Kåserikatt. Annika Bengtsson och Cayenne på en bild från 2004. Bild: Johnny Samuelsson/arkiv
Kåserikatt. Annika Bengtsson och Cayenne på en bild från 2004. Bild: Johnny Samuelsson/arkiv

Glada tillrop och samtal från läsare

ANNONS
|

Jag minns hur det var. Och när. Det var i början av 1980-talet och redaktionen för HP:s sommarbilaga Sommarhalland hade bestämt att alla reportrar skulle bidra med varsitt kåseri.

Jag var inskrivare på den tiden. Inskrivare var tidningens mest föraktade medarbetare. Det var ett gäng tjejer som var snabba på att skriva maskin och därför skrev in reportrarnas texter i datorn, så att den sedan kunde monteras på pappersark och bli till tidningssidor.

I övrigt ansågs de där tjejerna lite dumma, och blev också tillsagda att inte tänka utan bara följa manus.

Så när jag lämnade mitt kåseri till en av redaktörerna för bilagan, höll han det i nypan och gick med tunga steg ut på redaktionen.

ANNONS

Några minuter senare kom han halvspringande och förklarade, lätt förvånad och lite glädjerusig, att det var en väldig bra text.

Några månader senare blev jag tillfrågad om jag ville skriva kåserier på Zigzag-sidan. I början var det bara varannan vecka men under en lång period skrev jag kåserier varje vecka.

Sedan återgick det till varannan vecka och det senaste året (två år?) har jag bara skrivit en gång i månaden. Fast det är länge sedan Zigzag-sidan togs bort ur tidningen, så kåserierna har skuttat lite hit och dit.

När jag rensade i lådorna på jobbet, innan jag slutade min anställning, hittade jag många brev från trogna läsare.

Kontakten och den positiva responsen är givetvis det som jag har uppskattat allra mest.

Ibland har jag blivit stoppad på stan av någon som bara velat säga att de läser och uppskattar det jag skrivit, ibland har någon ringt och velat ha ett recept på något bröd jag bakat och skrivit om, ofta har jag fått mejl med glada tillrop – kort sagt, jag har verkligen känt mig läst och gillad.

Kåserierna om min katt, Cayenne, är nog de som varit allra mest omtyckta.

Det är också de enda kåserier som jag samlat ihop till en bok. Den kom ut för drygt ett år sedan, när Cayenne fyllde tio år.

ANNONS

I övrigt tycker jag att kåserier är och ska få förbli dagsländor. Trevliga just där och då, men oftast väldigt daterade när de läses ett år senare.

Det här är mitt sista kåseri i Hallandsposten. Jag kan inte skylla på att tiden saknas: visserligen undrar jag, nu när jag styr den själv, vart den tar vägen, men visst skulle jag hinna skriva ett och annat kåseri.

Det är nog snarare så att tidningen behöver utrymmet till annat. Då blir det som det blir och jag väljer att säga tack och hej.

Det var otroligt kul så länge det varade!

ANNONS