Att vara sin egen chef – eller inte vara det alls

ANNONS
|

Natten mellan den 31 oktober och 1 november gick jag ut från kvällsentrén på Hallandsposten för sista gången. En ny fas i livet har därmed tagit sin början. Jag styr min tid själv i fortsättningen. Eller nästan själv. Det tog inte många dagar förrän jag hade en ny arbetsgivare. Dessvärre en som inte ger mig någon lön, och knappt någon uppskattning heller.

Det är Cayenne, så klart. Han har utsett mig till dörrvakt och gourmetkock. Jag har tidigare praktiserat som detta under många år, men nu har han bestämt att jag ska jobba heltid som hans personliga uppassare.

Jag ville gärna tro att viss pälsvård skulle ingå i anställningsvillkoren. Från sensommaren och framåt odlar han dreadlocks på bakkroppen, och han uppskattar inte när jag försöker kamma ut dem.

ANNONS

Pälsen tovar ihop sig till tjocka klumpar och jag springer efter honom för att åtminstone försöka dela på dem och kanske sno åt mig en liten tuss. Ibland fungerar det, men oftast inte.

En dag hade jag förberett så fint genom att riva isär en tjock klump. Den stack upp ur hans päls som en ostyrig tofs och jag hämtade kammen.

Han smällde till mig direkt; jag hade inte en chans att parera. Och inte att dra kammen genom klumpen heller.

Trots att han alltså vann kampen, och fortfarande går omkring med en ostyrig klump i pälsen, kände han behov av att hämnas.

Jag var vid tillfället barfota, vilket är oemotståndligt för en katt av hans typ. Han gick ett varv runt mig och kastade lystna blickar på fötterna, men jag gjorde väldigt klart för honom att det skulle bli synd om honom om han inte lät dem vara i fred.

Då gick han ett varv till, tittade åt ett annat håll – och attackerade.

När jag föst iväg honom med sådan fart att han slog en kullerbytta gick han med bestämda steg och svansen rakt upp mot dörren. Jag gick efter för att öppna, vänta tills han behagade kliva ut med mer än halva kroppen, och därefter stänga igen.

ANNONS

En stund senare var det åter dags att öppna och sedan snabbt se till att det fanns mat i skålarna.

För att markera regimskiftet, det vill säga att det nu är han som bestämmer, skriker han när jag inte öppnar dörren i tid. Cayenne ger normalt bara ljud ifrån sig när han åker bil, men nu anser han att det krävs röstresurser för att få mig att fatta. Tänk så enfaldigt av mig att tro att jag skulle bli min egen chef.

ANNONS