KRÖNIKA: Om vinterkyla, små tösapågar och bokångest

ANNONS
|

Följ Meekatts blogg här!

Sist skrev jag att våren var på gång. Jag tar tillbaka det nu. Det är så jäkla kallt att jag fryser på ställen jag inte ens visste att man kunde frysa på. Tack gode gud för motorvärmare, säger jag. Jag går runt i raggsockar, långkalsonger och dubbla vantar och svär mest hela tiden. Jag hatar att frysa. Ändå har vi klarat oss förhållandevis bra här som har sluppit snökaoset… hittills.

Nu räcker det med vinter säger jag. Bring out the SOL och uteserveringarna och ge oss lite värme! Halmstadborna är ganska svårflirtade som det är, och nu är vi till och med för ynkliga och frusna för att orka ta oss till Hallarna. Detta håller inte. Hade vi bara haft Galejan i gång kunde vi ju gått dit och fått lite värme. (Kom igen politiker. Mer kramande åt Halmstadborna!)

ANNONS

Barnen anlände till Halmstad i dag efter en vecka i Mellbystrand och mammaveckan inleddes med en buggkurs i vardagsrummet, spagetti och köttfärssås (utan lök såklart!) och kel med våra nykastrerade katter Whiskey & Baileys – som numera går under namnet ”Tösapågarna”. Stackars dem. Men nu är de båda kastrerade, vaccinerade och öronmärkta och om några veckor är de redo att ta sig an grannarnas monsterstora katters välkomnande, haha. May the force be with them. Jag misstänker att det blir dålig stämning här på Furet om jag står och lurar vid tomtgränsen med vattenslangen i hopp om att beskydda mina små klena tösapågar..?

Elton har varit väldigt engagerad och intresserad av ingreppet som skulle ske och frågade om man kanske kunde få kulorna (testiklarna) med sig hem och spara dem som minne. Lite som man sparar barnens tänder i en fin liten silverask som de fick i doppresent. Jag valde att aldrig ta upp frågan med veterinären och är nog ganska nöjd med det beslutet. Jag vet inte riktigt vad jag skulle gravera på den där silverasken om jag nu mot förmodan hade fått kulorna med mig hem..?

På måndag har jag deadline på min nya bok till Norge så nu jobbas det dygnet runt med mitt manus. Det är exakt samma ångestfyllda känsla som sist. Det är som att vänta barn och bara ha timmar kvar till förlossningen. Man är förväntansfull och livrädd på samma gång. Man vill ju inte få ett fult barn. Eller en bok som ingen vill läsa. Att min bajsbok blev bästsäljare i Norge och fortfarande toppar listorna där gör det hela bara mer ångestladdat just nu. Men heja mig – om några dagar kan jag andas ut och fira med champagne och praliner! Eller ja, nu är det ju barnvecka så vi firar antagligen med Pommac och Tacos –men fira det ska vi! Håll ut i kylan! Snart sitter vi på Bullens uteservering och sippar rödtjut!

ANNONS

Over and out.

ANNONS