KÅSERI: Stressigt värre när man har all tid i världen

ANNONS
|

Det där med att bli pensionär har inte blivit riktigt som jag tänkte mig.

Jag trodde att all stress skulle vara som bortblåst. Nu skulle jag bara koppla av, ägna mig åt min omfattande skivsamling, läsa intressanta böcker, lära mig spela piano och söka upp spännande konstutställningar. Jag skulle hitta billiga weekendresor till storstäder på lagom avstånd här och där i Europa – eller kanske till omtalade platser lite längre bort – och jag kanske skulle anmäla mig till några utvecklande kurser i till exempel matlagning, som jag är värdelös på, eller varför inte boka in några månaders vinprovning?

Jag såg fram emot alla dessa möjligheter som jag läste om i veckopressen och i kvällstidningarnas helgbilagor. Äntligen skulle jag kunna göra något vettigt av min fritid!

ANNONS

Men pyttsan! Jag har fler bokningar i min kalender nu varje vecka än jag hade när jag var en flitigt anlitad copywriter i reklambranschen.

Flera dagar i veckan har jag olika möten och åtaganden som kräver att jag antecknar tider och platser.

Den här veckan är söndertrasad av ofrivilliga besök hos tandhygienist, ryggdoktor, fotspecialist, Bilbesiktningen, rehabträning och möten som jag inte ens vet varför jag ska vara där. Vårdcentralen? Vad vill de mig? Det var väl ett halvår sedan jag tänkte att jag skulle kolla om jag är allergisk, för näsan rann varje gång jag åt en chokladkaka. Och jo, jag fick en tid. Sex månader fram i tiden. På torsdag klockan 8.30 är det alltså dags för ett besök.

Vissa dagar har jag mer än ett besök att hålla reda på. I går var jag hos fotspecialisten klockan 10 och gymmet klockan 12.30. Lyckades faktiskt klämma in en lunch däremellan.

När jag jobbade på reklambyrån behövde jag aldrig fundera över vilka tider jag skulle passa för kundbesök och annat. Projektledarna höll reda på allt och påminde hela tiden. Jag behövde aldrig tänka själv på sådana saker.

Nu tar frugan hand om min kalender och hon lägger in alla viktiga anteckningar både på datorn och i telefonen. Så när jag vill veta vad jag ska göra i morgon, kollar jag snabbt genom att trycka på några knappar.

ANNONS

Men jag har fått lova henne att inte själv ge mig in bland knapparna om inte hon finns i närheten. Jag är nämligen specialist på att klicka bort viktiga saker så att de försvinner och aldrig kommer tillbaka. Därför har jag också köpt ”Lilla Fick”, en årskalender inte mycket större än en ask Solstickan. Här skriver jag in alla viktiga rader, men det händer ofta att jag inte kan tyda mina egna noteringar, beroende på det minimala utrymmet. Bokstäver och siffror får inte plats och blir omöjliga att läsa. Det blir rörigt och stressigt, så nästa år får det bli ”Stora Fick”, om det nu finns en sådan.

Annars är det ganska trevligt. Att vara pensionär menar jag.

ANNONS