Frugan fyllde år häromdagen. Inte jämnt, men 75 är väl en snygg siffra att fira? Och då skulle det sitta fint med att ge henne en minnesvärd resa, för resor är hennes största nöje och något som hon aldrig får nog av.
När jag började presentera en presentidé i form av en resa, var hon genast med på noterna. ”Thailand!”, jublade hon – innan hon kom att tänka på den ekonomiska verkligheten. ”Med barn och barnbarn med på resan blir det kanske lite dyrt”, tillade hon sedan.
”Jag hade tänkt mig en dagsutflykt till Halmstad”, sa jag. ”Med buss tur och retur. Vi hyr en åttasitsig minibuss och kör från Malmö på morgonen och sedan åker vi hem igen i kvällningen. Under dagen tar vi en titt på alla de ställen i Halmstad som betydde något för dig när du växte upp.”
Hon köpte idén. När dagen var inne, gav vi oss iväg norrut i en bekväm minibuss med äldsta sonen vid ratten. Väl framme i Halmstad tog vi en sväng mot Centralstationen, för där skulle frugans äldsta skolkamrat tillika bästa väninna snart ansluta med tåg från Göteborg. Medan vi väntade upptäckte frugan att hon kände igen kvarteret där vi stod.
”Här på Bredgatan 7 fanns ju vår scoutlokal”, sa hon. Den här dagen såg vi inget som hade med scouter att göra, men fick syn på en plakett monterad vid ingången. Texten berättade att det var här den berömda Halmstadgruppen bildades 1929!
Tåget kom, väninnan anlände och vi riktade in oss mot Östra stranden, där vi hade en liten picknick i dynerna.
Det blev också en sväng till Järnvägsgatan, där vi hade vår första gemensamma lägenhet. Där veckohandlade vi på Tempo i stans första köpcentrum. Vi hade en matbudget på totalt 100 kronor per vecka, men då fick vi ju inte lyxa till det för mycket.
Turen fortsatte till området vid Radioplan, där frugan växte upp från baby till skolflicka. Vi konstaterade att Appeltofftska bryggeriet lever kvar mitt i stan samt att man inte längre ser ett spår av stans första ljudfilmsbiograf. Den hette först, om jag minns rätt, Gröna Lyktan, senare Roxy och blev till slut försäljningslokal för bilhandlaren Harald Jönsson.
I grönskan vid Radioplan tyckte sönerna att det var dags att smaka på den medtagna champagnen och därefter klev vi ombord på bussen igen och styrde den mot Högre Allmänna Läroverket, där både frugan och hennes väninna gått. Jag också, för den delen.
Så skulle vi titta in på Kärlekens kyrka, där vi gifte oss. Men där pågick något andligt, så vi vågade inte gå in. I stället fick det bli en tur över Galgberget med minnen från skolutflykter och kälkbacksåkning.
Tiden gick så snabbt att vi fick stryka Tylösand på listan. För innan hemfärden till Malmö skulle vi också träffa de närmsta släktingarna som bor Halmstad. Det blev ett extra långt långbord på det som inte längre heter Norre Kavaljeren.
Sen var det bara att ta bussen hem. Då kom vi på att vi hade missat en tur med lokalbussarna, där frugan jobbade som konduktör en gång i tiden och fick mig att bli en flitig passagerare.
Men det är kanske en annan historia.
