Han tyckte att gymnasiet var för långsamt och hoppade av efter en termin. I stället tog Henning Mankell tåget till Paris och anlände till Gare du Nord med 200 francs på fickan, en värkande tand i munnen och en övertygelse om att det var författare han skulle bli.
– Det var i januari, det var kallt som sjutton och jag kände en enda person. Och på något sätt lyckades jag hålla mig kvar i nästan ett år.
– Det var ett riktigt universitet alltså, för en 16-åring, att få lära sig att ta hand om sig själv och fatta beslut. Sedan var jag på sjön och det var också ett universitet.
Redan på den tiden var han politiskt engagerad. Han växte upp som häradshövdingens son i Sveg, och blev tidigt medveten om fattigdomen i trakten. Engagemanget är lika starkt i dag, och berikas av hans dubbeltillvaro. Som boende i både Sverige och Moçambique har han fått det lättare att se på världen från olika håll.
Henning Mankells livshistoria är häpnadsväckande, däremot kan man förstås undra hur detta liv går ihop med att ha barn.
– Det är väl ingen hemlighet att jag har varit en ganska frånvarande pappa i perioder. Men det har gått bra, jag är ju själv skilsmässobarn och tror att det viktigaste är att man inte sänder ut hotfulla signaler eller tystnad utan att man är närvarande, även om man är borta. Jag har alltid skrivit oerhört mycket brev till exempel, säger Hening Mankell.
Framgångarna har gjort det möjligt att dra uppmärksamhet till frågor som berör honom. En gång i tiden var det befrielsekampen i Afrika, i dag Ship to Gaza. Han ser det som en medmänsklig plikt att engagera sig, men värjer sig mot begrepp som ”godhet”.
– Jag försöker göra så gott jag kan, jag försöker vara så generös jag kan, men det hindrar inte att jag också kan bli oerhört arg, och det kan väl hända att det slår över åt fel håll ibland. Jag tror inte att det finns några genomgoda personer. Jag är det definitivt inte, säger han.
Henning Mankell arbetar gärna med flera projekt samtidigt, just nu med ett filmmanus med Krister Henriksson, en bearbetning av Hamlet för Teatro Avenida och ett nytt bokprojekt.
Han har många intressen: läser mycket, går gärna ut i skog och mark eller ger sig ut på spaning efter djur i den afrikanska bushen. Han älskar att sitta med sin fru, regissören Eva Bergman, äta, prata och lyssna på musik.
Han kallar sig vanlig men försäkrar att han ”är nog inte den sista man bjuder när man bjuder på fest”.
– Jag försöker tänka så här: för att mitt liv ska fungera måste jag skratta minst en gång varje dag, riktigt hjärtligt åt någonting, möjligtvis också åt mig själv. En dag utan ett hjärtligt gott skratt är ingen särskilt bra dag. Och man måste ha lite självdistans och självironi också.
Bor: Sverige och Moçambique.
Familj: Ja.
Så firar jag födelsedagen: ”Någon födelsedag tror jag inte att vi ska fira detta år. Jag hade en stor fest på teatern i Moçambique när jag fyllde 60, som var väldigt rörande. Det kom människor resande från hela världen och jag hade ingen aning om det. Så jag har nog fått födelsedagen i mitt liv, faktiskt.”
Om att fylla 65: ”Jag funderar mycket på det här med att jag redan har levt så mycket längre än vad de flesta människor i världen ens kan drömma om; alltså där en medellivslängd kanske är 35-40 år, medan vi i Sverige kan se 65 år som ingenting. Det blir en berättelse om hur ojämlik och orättfärdig världen är, inte bara när det gäller fattigdom och rikedom, utan också om hur länge man får leva.”