HP GRATTAR...Marianne Andersson, pensionerad lärarinna, som fyller 80 år den 8 januari.
Från 1800-talsgården som hon växte upp i kan hon se ut över fälten och Nissan och minnas tillbaka ett långt liv i skolans tjänst.
– Det märkliga är att jag är född i Kallarp men har inte bott här hela tiden, berättar hon.
Efter att ha gått sexårig folkskola och läst för prästen blev hon inackorderad hos sina morföräldrar i Herrljunga i Västergötland för att gå realskola.
Därefter gick hon seminarium i Skara för att bli lärarinna precis som sin mor Judit.
– Jag ville se mera av Sverige och sökte jobb på ostkusten och hamnade i Högsby utanför Kalmar, där jag arbetade i några år. Sedan sökte jag mig tillbaka till västkusten och jobbade i Halmstad 10-12 år, på Furulundsskolan som var precis ny då 1954.
Efter att ha träffat sin blivande make Bertil som var skogsbrukare i Fröslida hamnade hon åter i sina barndoms trakter och fick jobb på skolan i Torup, som hon blev trogen i 35 år fram till pensioneringen.
– Här trivs jag bra. Jag känner verkligen marken och stenarna, det är jättehärligt. Som lärare var det en stor förmån att känna till bygden. Jag visste var varenda unge bodde, om de var från Mjälahult eller Nyebro.
– Att jag var jämnårig med barnens föräldrar tyckte de var mystiskt, ”hon känner min mormor, hon känner min farfar”. Jag tyckte det var härligt för man kände igen de människorna i barnen. Då var det lätt att få en bra relation.
Hon har aldrig haft färre än 23 i klassen.
– På 1960-talet var man ensam vuxen med alla barnen. Nu finns det fler vuxna och olika speciallärare, vilket är bra. Men det var positivt att det var ”min” klass och att det var jag som bestämde.
Som småskollärarinna för årskurs 1- 3 hade hon många ämnen.
– Gymnastik har jag alltid varit intresserad av och idrotten ute tyckte jag var roligt. Vi var mycket ute i andra ämnen också. Jag var intresserad av sånt som växte och tyckte att barnen skulle veta vad det var för träd som växer omkring dem, om det är en ask eller en lönn.
Det händer att hon träffar på sina gamla elever i livsmedelsaffären.
– De flesta har flyttat, jag träffar mest föräldrarna och de pratar gärna om sina barn. Den som jag minns som en tioårig pojke kan ha blivit en farbror med skägg. Men de flesta känner igen mig och stannar alltid och pratar.
– Till sina egna barn säger de ”det här är pappas fröken”. Men de är inte intresserade.
Det har gått 15 år sedan hon gick i pension men hon lider inte av brist på sysselsättning som kan vara att räfsa löv.
– När man bor i ett stort hus med ägor och land är det alltid något som ropar på hjälp.
Familj: Maken Bertil, 93. Döttrarna Lina och Lovisa. Barnbarnen Elsa, Jakob, Johannes, Jonathan, Ludvig och Markus.
Husdjur: Kattmamman, åttaårig svartvit honkatt.
Odlar i trädgården: Grönsaker och morötter.
Intresse: Fotografering.
