Jag har varit på Öland flera gånger, och vid samtliga besök har jag åkt till Neptuni åkrar i förhoppningen att få se blåelden blomma. Hittills har jag kammat noll.
Jag älskar blåa blommor. I min trädgård har jag satsat på blåa, rosa och vita blommor. Det är inte originellt, men det passar den trädgård jag vill ha. Lite rufsigt romantisk, med blommor som själva bestämmer var de vill växa. Därför har jag akleja lite varstans, precis som stor blåklocka, malva och lupin. Så länge växterna håller sig i rätt färgskala passar de ihop var de än väljer att slå sig ner.
Därför är det egentligen mot mina principer att ha en äng där olika typer av fibbla är den mest förekommande blomman. Gul och stolt sträcker den sig i nivå med det blommande gräset, medan käringtand föredrar att krypa tätt utmed marken. En och annan prästkrage sticker också upp, med gul knapp i mitten.
Jag anlade ängen förra året. Först grävdes det envisa strandgräset bort, därefter fick jag hem specialblandad jord, med mycket grov sand i, och sedan var det dags att så. Fröerna hade jag köpt via nätet, en blandning anpassad för torräng, med flera sorters gräs och blommor i.
Det såg sannerligen inte mycket ut för världen, det som kom upp. En och annan ettårig blomma förgyllde tillvaron på den i övrigt rätt kala plätten som jag kallade äng, medan gräset mest lyste med sin frånvaro. Lite lugnare blev jag av informationen på fröföretagets hemsida, som konstaterade att ängen blir som vackrast efter några år.
Och redan nu har det skett en klar förbättring, även om blomprakten än så länge mest drar åt det gula hållet. Framför allt har det kommit gräs på ängen (som skymmer de flesta kaninhålen). Vackert gräs med snygga vippor, som vajar i vinden och gör mig glad varje gång jag kommer nära.
Jag läser på fröpåsen att jag med tiden kan förvänta mig backnejlika, bergssyra och blåmunkar på ängen. Vidare bockrot, flockfibbla och fyrkantig johannesört. Det är mycket gult, som sagt: gullris, gulmåra och gulsporre.
Men även tjärblomster, rölleka, mandelblom och åkervädd. Bland mycket annat.
I ena kanten av ängen har en högväxt ört rest sig, och för några dagar sedan började den blomma med blåa blommor. Snyggt! Jag kollade igenom växtlistan på fröpåsen, kollade mot nätet för att identifiera den ståtliga, men hittade ingen växt som matchade.
Så fick jag besök av en före detta jobbarkompis. Hon pekade på den blåa blomman och sa:
– Och där har du blåeld också.
Blåeld?
Jag som åkt till Öland flera gånger för att få se blåeld blomma, och så växer det nu för tiden i min egen trädgård. Utan att det var meningen.
Och framför allt: utan att jag hade en aning om att det var blåeld. Jag har liksom aldrig riktigt tittat närmare på bilder av dessa växter, bara sett bilder av blånande blomhav och tänkt att det måste vara en mäktig syn i verkligheten.
För mig är det en imponerande syn även när den växer ensam i kanten av en liten ängsplätt.
I övrigt kan jag meddela att jag har ett gammalt plommonträd som sjunger på sista versen, och mitt gamla körsbärsträd på baksidan av trädgården stämmer in i samma sång. En gigantisk tall vid tomtgränsen på framsidan ska bort och framför den ska ett nytt körsbärsträd planteras.
Och en sak till: för andra gången på tre år har duvorna överlistat mig och rensat den uppstammade krusbärsbusken på små hårda outsägligt sura kart.
Fast jag är ingen surkart för det. Jag har krusbär i frysen sedan förra året.
Och en blåeld som blommor i kanten av min lilla äng.
