”Ett monster i universum” – trea i novelltävlingen/ung

Felix Ottosson från Falkenberg vann tredjepriset i ungklassen med sin novell ”Ett monster i universum”. Och så här tyckte juryn: ”Ett klassiskt tema, men med egna metaforer och fina formuleringar. Här skildras utanförskapets mest monstruösa konsekvens, som tyvärr börjar bli skrämmande aktuell igen.”

ANNONS
|

Ett monster i universum –breven som aldrig blev skickade

27 oktober 1942

Jag var fri en gång. Jag var hjälten i mitt eget liv. Vad är egentligen människohjärtat? Jag har letat i alla mina böcker och min musik men jag kommer aldrig att förstå.

Jag har blivit tvungen att ge mig av. Det varmed mycket vemod och sorg jag lämnademitt hem men i deras ögon är mitt blod lika mycket värt som en näve grus. Jorden har slagit knut på sig själv. Jag kan inte låta mitt blod spillas på de trägolv jag en gång byggt så att de kan passa in med de röda pelargonerna i fönstret. Jag har lovat mig själv att en dag återvända men tiden är min fiende och sekundvisaren tvingar mig att sätta kurs mot ett okänt mål.

ANNONS

Det är eftermiddag. Jag gömmer mig i en skomakares källare. Jag har inga fönster i min källare, därför kan jag inte beskriva eftermiddagen mer i detalj men jag föreställer mig solen som en stor skinande mandarin mitt i dimman. Jag har inte sett solskenet på 24 dagar, jag håller räkningen med hjälp utav kritvita streck på väggen som jag målar dit med en gammal skelettliknande sten.

Allting blir förstorat i min källare, Ensamheten framför allt. Det minsta ljud som avges blir till en jordbävning. Det minsta ljus som reflekteras blir till en komet. Jag tar allt för guld som glänser & när flaskan sjuder i min kropp känns de som himmelriket.

7 november 1942

Jag mötte en nazist på en bakgata i min jakt på ett nytt hem och jag försökte se honom i ögonen utan resultat. Jag såg två tomma hål som har tappat allt de en gång känt och stod för. Jag vet att han någon gång kommer se sig själv i spegeln och undra vad det är för ansikte, för ingen står emot sin egna demon i längden. Jag tryckte min panna mot hans och skrek på ett språk han inte förstod; jag berättade för honom att jag inte ville finnas mer om jag inte får uttrycka mig själv som den enskilda individ jag är, att det spelar ingen roll om det regnar så länge jag kan känna det smattra mot min bleka hud. Ty nu känner jag ingenting alls, ett tomt skal. Jag såg sedan mitt eget blod rinna längs rännstenen. Jag trodde att jag för en gångs skull skulle möta det berömda paradiset, men min kropp kämpade sig kvar. Jag tror att han blev rädd när han mötte mina hoppfulla ögon, så han lät mig bli liggandes i vetskapen om att vårt blod delade färg.

ANNONS

Trots vad de har ställt till med så skulle jag inte vilja leva i en värld utan synagogor. Deras skönhet kontrasterar mot de militära uniformernas smaklösa färger. Jag behöver deras kyliga stillhet och dess befallande tystnad när ondskan skriker oss i öronen. Lika mycket behöver jag friheten för att få revoltera mot allt det grymma i världen.

28 november 1942

Jag har fått tag på en revolver. När jag gick längs strandkanten förra veckan såg jag något underligt som blänkte, som en svart ädelsten. Jag ser det som en gåva ifrån ovan. Jag börjar tro mer & mer på existentialismen och Schopenhauers ord, Världen är vår egenföreställning. Vi måste skapa vår egen mening ty livet från början är meningslöst.

Tystnaden lär snart slå om lika kraftfullt som sekundvisaren på den dyrbaraste klocka.

Det är inte längre jag mot dem. De ledde in mig till ett krig mot mig själv som snart är förlorat. Demonerna gnager på mitt huvud som syrsor uti julinatten dag som natt och jag funderar på att ta död på dem med ett skott eller två. Jag tror att de som en gång känt till min existens inte skulle känna igen mig nu. Min gråa rock ser nu mer ut som en trasig tilltrasslad gardin och min lövbruna hatt är bortblåst sedan länge.

ANNONS

19 december 1942

Jag mötte en judisk författare på en bakgata häromdagen. Han bjöd in mig i värmen, till en mörk och grå källare. Där inne hade någon tänt ett ljus som lyste upp väggarna som var fyllda av gulnade fotografier. Det stod en tänd jordglob mitt i rummet och jag fastnade med blicken på det förlorade landet jag en gång vuxit upp i; som jag inte längre kunde identifiera. Jorden har nu sugit ut gnistan ur mina ögon och tänt eld på sig själv.

Jag har sett flyktingar forslas in i färglösa baracker. Jag vill inte tillåta mig själv att bli en av dem som står utan hem. Jag vet var jag hör hemma. Jag vet var jag ska förfalla, bli gammal. Jag har hört politikernas döda ord. Jag har hört hopplöshetens tungor tala. Jag har lärt mig efter alla dessa år att man inte längre ska lita på människans ord, man ska lita på dess handlingar.

31 december 1942

Detta är mitt sista brev, jag har redan sagt adjö och farväl till havet och stjärnorna. Jag har ingenting mer att ge. Jag lämnar jordelivet som ett namn, en människa, det var allt jag begärde. Jag önskar jag kunde smita ut bakvägen, som om jag aldrig har varit här.

ANNONS

Vad är det som gör mig otillräcklig? Är det mina skor? Mitt människohjärta? Är det min bleka hud? Jag skulle så gärna vilja veta.

Även om det slocknar hundratusen människoliv idag så kommer molnen åter dra iväg på sin vandring och månen kommer hänga så ängsligt där uppe varje natt, och även solen kommer ha sin gång. Och det skrämmer mig.

Samuel

ANNONS