Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

En sportklassiker i backspegeln

I går fyllde Sportspegeln 50 år - programmet som en gång gav svenskarna en inblick i sportens värld.

Legendariske Sven ”Plex” Andersson rapporterade från André Mührers seger och Mattias Hargins overkliga uppåkning från 30:e till tredje plats i slalomen i Zagreb. Kjell Andersson berättade om Tour de Ski, Bosse Hansson, den alltid lika välkammade, om Hälsingederbyt i bandy mellan Edsbyn och Bollnäs. Ann-Britt Ryd Pettersson om JVM och Arne Hegerfors om elitseriehockeyn.

Och självklart fick vi också ett klassiskt reportage signerat Göran Zackrisson, Janne Lorentzsons klassiska svep och – gamla resultatskyltar.

Men så var det också en kär vän som i går fyllde 50 år – Sportspegeln.

Det var programmet som tog in sportens värld, både den nationella men även något så exotiskt som den internationella, i de svenska vardagsrummen och som fick 3,5 miljoner att bänka sig framför tv-apparaterna varje söndag.

Nästan halva Sveriges befolkning!

I dag när man kan se tv-idrott, direktsänd dessutom, i stort sett dygnet runt låter det förstås inte särskilt märkvärdigt utan snarare stenålder.

Men då var det något revolutionerande. Sensationellt.

Eller för att citera den lysande Jens Lind i gårdagens dokumentär:

”Sportspegeln – det är på något sätt söndag i Sverige. Och mycket finare än så blir det inte.”

Då fanns inga datorer, mobiler, surfplattor, bloggar, twittrar, facebookar, hemsidor eller hundratals tv-kanaler.

Bara vanliga papperstidningar, radio och två tv-kanaler.

Jag kommer inte exakt ihåg när jag såg min första Sportspegel. Men jag kommer ihåg den första vinjetten och Anders Bauer, men ännu mer Bengt Bedrup, Putte ”gardera med krysch”, Kock, Sven ”Plex” Pettersson, Bengt Grive och Leif Forsberg. Och sedermera Bosse Hansson, Arne Hegerfors, Ingvar Oldsberg, Lars-Gunnar Björklund, Mac Gänger, Jan Svanlund, Kjell Andersson, Christer Ulfbåge, Jan Lorentzson, Agne Jälevik, Ann-Britt Pettersson och allt vad de hette.

Vissa lysande. Vissa mindre lysande.

Först i svartvitt. Sedan i färg.

Det var också då som vi fick kavajerna. Framför allt de röda lagom till OS i Innsbruck 1976 som fick folk att tro att det var en dansorkester som var på väg till Österrike. Inte ett tv-team.

Och så vinjettmusiken förstås. Isaac Hayes intro från filmen ”Mitt namn är Shaft” som är Sportspegeln, trots att den är utbytt sedan snart tio år tillbaka.

Till en början var det referat och klassisk rapportering. Men för mig har Sportspegeln alltid varit mindre förknippat med scoopen och mer med reportagen och den stora berättarkonsten – den som Göran Zackrisson satte på agendan på 70-talet och som i dag har axlats av inte minst Jens Lind.

Och som ännu ingen annan konkurrerande kanal har varit i närheten av.

Teleprintrar, faxar, skrivmaskiner, inlästa referat, extemporering... Om den nya tekniken har gjort livet lättare för oss skrivande journalister (när tekniken fungerar vill säga) så är det naturligtvis ändå inget mot vad den har betytt för etermedia.

Då skulle det filmas, bytas filmrullar, klippas, redigeras och transporteras under närmast osannolika förutsättningar.

Det var också då som det kunde uppstå dråpligheter som Bengt Grive en gång berättade för mig i Båstad. Efter att ett bandyinslag från Studenternas i Uppsala hade visats i Sportspegeln blev han uppringd av sin mor:

– Jaha, här var du i stan och hade inte tid att hälsa på din gamla mamma.

Grive begrep ingenting eftersom han inte ens varit i närheten av Uppsala. Då visade det sig att kameramannen inte hade filmat några publikbilder och därför fick man klippa in bilder från en gammal match. Med Grive i bild...

Det var också i Båstad som jag lärde känna Ann-Britt Ryd Pettersson.

– Många trodde att jag fått jobbet för att jag var Plex dotter. Och vi är inte ens släkt, skrattade Ann-Britt som skrev tv-historia när hon 1980 blev sportens första kvinnliga medarbetare.

Jämför det med att en reporter i samma Sportspegel tolv år tidigare i ett inslag om damfotboll i Öxabäck konstaterade efter spontan svordom från en spelarna:

”Det lät som det i bland gör på riktig fotboll”. Just det, riktigt fotboll....!

Så visst har det hänt en del sedan starten, där Sportspegeln numera är – två, och jag till en stor jubilar gör som Plex alltid gjorde för Ingemar Stenmark: Gratulerar och lyfter på kepsen.

MEST LÄST